Utredningen om vanvård inom den sociala barnavården lämnade sin slutrapport i september. Den har pågått sedan 2006 och omfattar mer än 800 intervjuer med personer som tillbringat hela, eller delar av sin uppväxt som omhändertagna.
Berättelserna var inte sällan fruktansvärda. Under folkhemsytan kunde hemska saker drabba barn som var i den utsatta situationen att ha blivit omhändertagna av samhället. Utredningen ledde till en debatt som fokuserade på frågan om samhällets kompensation till de tidigare barnhemsbarnen.
Den 21 november hölls en särskild upprättelseceremoni. Representant för staten var riksdagens talman Per Westerberg, som fick många lovord för sin insats under ceremonin. Hans tal sades ha berört många djupt. Det är tur att vår demokrati fortfarande kan mönstra politiker med talekonst också i svåra ämnen.
Ord kan naturligtvis aldrig ge tillbaka en förlorad barndom. Och inte heller pengar, även om flertalet svenskar nog tycker att de drabbade är väl värda kompensation. Men den viktiga lärdomen som måste dras av utredningen om vanvård är det ständiga behovet av att kontrollera och följa upp situationen för barn som samhället tagit om hand. Ett barn som av någon anledning inte kan växa upp i sin egen familj hamnar i en sårbar position.
Under den period som belyses av utredningen om vanvård inom den sociala omsorgen fanns de flesta omhändertagna barn på barnhem. Myrdalsamhället hade en stark tro på det offentliga, men en misstro gentemot föräldrar och civilsamhälle. Ofta var myndigheterna alltför snabba med att omhänderta barn och man tog inte hänsyn till barnens naturliga rätt att känna till sin verkliga bakgrund och biologiska föräldrar.
I dag har pendeln svängt. Men kanske till ett nytt ytterlighetsläge. I dag är utgångspunkten att barn ska ges omsorg i den miljö de fötts in i. Omhändertaganden ses som temporära lösningar som omprövas med sex månaders mellanrum. För barn med trasslig bakgrund innebär det ofta en orolig uppväxt där familjehem följer på familjehem. Skolgången bryts upp och barnet hinner inte skapa beständiga relationer till vare sig lärare eller till kamrater.
Vi måste tyvärr anta att många barn mår mycket dåligt av att ständigt bryta upp. En tänkbar bot är att försöka få till stånd fler adoptioner. På så vis skulle barnen få en tryggare tillvaro där horisonten inte bara är sex månader. Adoptioner kan vara öppna och måste inte betyda att barnet förlorar sin identitet och bryter med sina biologiska föräldrar. Men adoptionen ska leda till att barnen får en ny fast punkt.
Det bästa värnet för värnlösa barn är tillgången till förtroendefulla relationer med tillförlitliga vuxna.