I tyckarkören har i stället bejakandet av rätten till just skilsmässa varit ett ledande tema. Många verkar ha glömt att uppbrottet förutsätter ett steg före, nämligen familjebildningen. Äktenskap för många, samboförhållande för andra.
I dag är det en självklarhet att man lämnar ett dåligt eller destruktivt förhållande. Ingen mår bra av att tvingas leva kvar i en destruktiv relation. Skilsmässor är okontroversiellt och ohotat i samhället, därmed finns det heller inte riktigt behov att bejaka dem som om rätten till dem i sig var hotad.
Snarare borde man i dag faktiskt titta lite åt motsatt håll. Är det så att det offentliga i sin strävan efter neutralitet i förhållande till människors livsval hamnat i en situation där man nästan aktivt uppmuntrar separationer.
Samhällets informella styrsystem, bidragen, pekar på ett sådant mönster. Bidragen ökar om man skiljer sig eller separerar. Trots att varje del i sig är motiverad framstår transfereringssystemet som separationsdrivande.
Exemplen är många, det kostar exempelvis mer att leva ensam än i par. Alltså får ensamstående högre försörjningsstöd än vad varje person får om de söker tillsammans i en parrelation. Samma sak gäller bostadsbidrag, en ensam person kan ofta inte betala lika mycket för familjens bostadsbehov och får därför bidrag till bostaden. Separerar ett par kan båda plötsligt få bostadsbidrag för att kunna ha de gemensamma barnen boende växelvis hos sig. När de bodde ihop fick de inget. Samtidigt är bidragen inkomstrelaterade, en tröskel där det inte lönar sig att jobba mer uppstår. Man fastnar i bidragsberoende.
Bidragsförskottet till vårdnadshavare är ett annat exempel. Staten ger vårdnadshavaren förskott på underhåll från andra parten. Är motparten mindre bemedlad avskriver staten skulden. Effekten blir trygghet för barn och vårdnadshavare men också att par som separerar får större disponibel inkomst.
Sammantaget är signalen tydlig. Staten sponsrar separation och skilsmässa. Den går emot det fundament som samhället vilar på och som är grundläggande för fostrandet av samhällsmedborgarna och därmed samhällets bestånd. Familjen.
I andra länder är det tvärt om, i Tyskland får gifta par kraftiga skatteavdrag, för samhället vill gynna stabila familjerelationer.
Kanske behöver vi tänka om i familjepolitiken. Det är tufft att ha barn. Kombinationen jobb, karriär och familjeliv är svår och gör att många separerar. Att vända den trenden är en utmaning för samhället. Man vet också av aktuell forskning om exempelvis extremism att familjebildande bromsar höger- och vänsterextrema. Kanske behövs lite av en omstart. Samhället ska inte bara acceptera skilsmässor utan också bejaka familjerna.