Hur minskar vi kränkningarna i Västerviks skolor?

I rapporteringen till barn- och utbildningsnämnden nyligen som VT (17/4) berättat om framkommer att anmälda kränkningar i grundskolan blivit fler. De har också blivit allt grövre, både verbalt och fysiskt. Antalet fall där personal blivit psykiskt överbelastade mer än fördubblades från 2022 till 2023. Och antalet anmälningar till Arbetsmiljöverket ökar.

"Det gäller att inte se ”mer pengar” som standardlösning på alla problem. Att ge goda förutsättningar för en god arbetsmiljö för elever och personal handlar inte bara om pengar", skriver Jakob Styrenius.

"Det gäller att inte se ”mer pengar” som standardlösning på alla problem. Att ge goda förutsättningar för en god arbetsmiljö för elever och personal handlar inte bara om pengar", skriver Jakob Styrenius.

Foto: Hossein Salmanzadeh / TT

Västervik2024-04-25 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På plats på mötet fanns även personal från Ellen Key-skolan. De ska ha berättat att det är det tuffare klimatet i samhället som avspeglas i skolorna. 

Att skolan är en spegling av samhället, duger som reflektion men inte som orsaksförklaring. Det är sant att samhället reflekteras i dess olika delar. Men också att samhället formas av dess delar. Använder man samhällsutvecklingen som förklaring riskerar man att se på utvecklingen i skolan som ofrånkomlig med mindre benägenhet att ta ansvar för sin del och hur den delen påverkar samhällsutvecklingen i stort. 

Personaltätheten tas upp av såväl politiker som förvaltning och personalen själv som svar på hur man kan minska kränkningarna. Det kan möjligen ligga något i det. 

Medarbetarenkäter visar att skolan är det område inom kommunen där personalen upplever allra högst arbetsbelastning. En hög andel medarbetare uppger svårigheter med sömn och återhämtning. Det är såklart signaler att ta på allvar. Och det är ingen omöjlig slutsats att det behövs mer personal. Att lägga pengar på kommunens kärnverksamhet är hur som helst mycket klokare än storskaliga investeringar i vägar och arenor. 

Men det gäller att inte se ”mer pengar” som standardlösning på alla problem. Att ge goda förutsättningar för en god arbetsmiljö för elever och personal handlar inte bara om pengar. Det handlar om vad skolan signalerar kring vilka beteenden som är acceptabla. Och det handlar också om arbetsmetoder, organisation och inte minst tydliga prioriteringar eftersom man sällan hinner med allt som vore önskvärt i något jobb. 

Förvaltningschefen berättar att en del av siffrorna kan härledas till ökad anmälningsbenägenhet. Och att man arbetar på att öka kunskapen om de verktyg skolan har. Det kan såklart vara en delförklaring, men förklarar sannolikt inte utvecklingen mot grövre kränkningar. Att man jobbar med att öka kunskapen och användningen av befintliga verktyg är hur som helst bra, och välbehövligt. 

Rapporten visar på utvecklingsområden som skolan själv konstaterat, såsom att förtydliga ansvarsfördelning mellan föräldrar och skola, fortsatta och utvecklade samverkansmöten kring enskilda elever, samt förbättrade övergångar mellan de olika skolstadierna. 

I det dagliga arbetet behöver skolan liera sig med föräldrar, elevhälsan och familjeenheten. Och vid behov socialtjänst och polis. Det framgår av rapporten att det är verktyg skolan arbetar med. Men det framgår inte i vilken grad man tar olika kontakter.

Det kan inte nog poängteras vikten av att resten av samhället inkluderas i arbetet mot kränkningar. Dels för att budskapet om oacceptabelt beteende inte ska gå att missa. Dels för att det ska få konsekvenser och utveckling av individen ska kunna ske. Föräldrarna är den viktigaste pusselbiten. Eftersom de i de flesta fall har störst möjlighet att påverka barnen. Och eftersom det till syvende och sist är barnen själva och dess föräldrar som är ansvariga för elevens beteende. Skolan har många krav och förväntningar på sig, och för att hinna med det viktigaste behöver man lägga ansvaret där det hör hemma.

Det finns dock många föräldrar som inte riktigt känner igen sig i beskrivningen av att barn och ungdomar blivit hårdare och mer gränslösa. Åtminstone inte avseende sina egna barn. Och även det kan stämma med verkligheten. För bara för att ett problem blir vanligare betyder det inte att det blir vanligare hos alla. 

Det framgår heller inte i rapporten om det är samma individer som står för en större andel av de anmälda kränkningarna. Gissningsvis är det så. Och det är en viktig faktor att ta med sig när man betraktar problemet. Om det är en mindre andel elever, och inte elevgruppen i stort, som ägnar sig åt trakasserier, så är det inte en spegling av att ”samhället” i stort blivit hårdare. Men möjligen en spegling av att en mindre andel personer i samhället har svårt att bete sig som folk.

Det bör också påverka vilka insatser vi gör i skolan för att minska problemet. Generella insatser mot specifika problem är sällan att föredra. Större personaltäthet i största allmänhet löser inte nödvändigtvis problem med ett fåtal elever. Om inte personalen är till för att arbeta med just dessa elever.