Vad vore väl socialdemokratin utan sina falangstrider? En av historiens många bataljer mellan pragmatiska högersossar och vänstervridna radikaler utspelades 1917, då kommunistiska revolutionärer bröt sig ur partiet för att bilda det som skulle komma att bli Vänsterpartiet. Lustigt nog är det denna anekdot som drabbar minnet med sin fulla kraft när man läser torsdagens debattinlägg av författarna bakom boken ”Reinfeldtkoden – den ädla konsten att rasera den svenska modellen” (DN 24/4).
Mest namnkunnig i denna författarskara om tre är Daniel Suhonen. Numera är han chef för den fackligt finansierade tankesmedjan Katalys. Tidigare har han dock gjort sig känd för att, bland annat, ha skjutit den socialdemokratiska tidskriften Tiden hejdundrande långt ut på vänsterkanten, publicerat fotomontage på Fredrik Reinfeldt i nedkissad blöja och att jämföra svensk äldrevård med den sovjetiska Gulagarkipelagen.
Att den socialdemokratiska bilden av ett samhälle som ”gått sönder” är lika absurd som felaktig, har gång på gång bevisats. I sedvanlig tradition är det dock bilden av ett ändlöst förfall som förmedlas.
Författarna menar att den svenska välfärdsmodellen fullkomligt raserats under regeringens åtta år vid makten. Fackföreningsrörelserna har försvagats, socialförsäkringssystemen urvattnats och det tycks vara förfärligt att vanligt folk får driva välfärdsföretag. Värst av allt är emellertid jobbskatteavdragen, som de anser fått staten att gå miste om hundratals miljarder kronor i skatteintäkter. Systemskiftet är uppenbart och det krävs enligt författartrion en socialdemokratisk regering som på allvar är beredd att rädda den svenska modellen.
Vad man här bevittnar är den värsta sortens socialdemokratiska nostalgiker som blickar tillbaka mot det forna ”DDR-Sveriges” betongtunga dagar, men där dväljs även en mer sentida längtan. Nämligen den efter Håkan Juholt.
Suhonen var en av Juholts främsta försvarare och hyllade den tillfälliga, men påfallande, radikalisering som ägde rum under Oskarshamnssonens korta tid som partiordförande. Det betyder att vad som först synes vara ännu en vacklande pamflett mot regeringen, i själva verket är ett frontalangrepp mot Stefan Löfven.
Löfven vill behålla jobbskattavdragen och vet i likhet med regeringen att den svenska välfärdsmodellen måste reformeras för att kunna bestå i globaliseringens tidevarv. Därför står han till mångt och mycket för den politik som författarna kritiserar.
Suhonens stridsskrift kan därför betraktas som de socialdemokratiska vänsterfalangernas kontrarevolution mot en socialdemokrati som åter girar åt höger.
Den gryende falangstriden reser frågetecken om vilka krafter som egentligen skulle kontrollera en socialdemokratisk regering. Stefan Löfven är redan hårt pressad på socialistiskt osande eftergifter av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Osäkra mittenväljare bör fråga sig om han även kommer kunna värja sig mot de missnöjda marxisterna inom det egna partiet.
Mycket talar för att uppgiften blir väl övermäktig och att det högröda ekot från Juholts fall, är ett av de verkliga hoten mot en socialdemokratisk valseger i september.