Det är framförallt den strida tillströmningen av tyska akademiker som fått den schweiziska befolkningen att säga nej till öppnare gränser. Förslaget har drivits igenom av Schweiziska Folkpartiet (SVP), landets största parti som spelat på en tilltagande upplevelse av ett samhälle i förfall. På kort tid menar man att pittoreska byar förvandlats till kaotiska nybyggarstäder och den växande skaran av invandrade européer lägger beslag på den inhemska befolkningens arbetstillfällen.
Argumentationen är bekant och kravet på stängda gränser växer runt om inom unionen.
Så gott som alla riksdagspartier går till val med mer eller mindre unionskritiska manifest. Förklaringarna är mångbottnade och beror på vilket parti man betraktar. Kortfattat motsätter sig vänsterpartierna delar av den fria rörligheten, men ser gärna att unionen får mer makt över sådant som kvotering. De borgerliga partierna – vid sidan om de superstatskramande folkpartisterna – värnar istället den fria rörlighet men säger nej till att mer makt koncentreras till Bryssel, medan Sverigedemokraterna går hela vägen och vill se en folkomröstning om medlemskapet.
Allt talar alltså för att det kommer att bli ett nejsägarnas val. Frågan är bara vilken sorts nej det blir. Blir det vänsterns nej till den fria rörlighetens union, nynationalismens nej till invandring liknande schweizisk modell eller de borgerliga partiernas vi vill vara med fast inte hela vägen?
Under tisdagen rapporterade SR:s Ekot om att endast häften av väljarna avser att rösta i Europaparlamentsvalet den 25 maj. Det skvallrar om unionens svårigheter med att vinna väljarnas förtroende och ännu är det väl tidigt att säga någonting om enskilda partiers möjligheter i valet. Vad man däremot kan konstatera är att de vanligaste orsakerna till varför så många funderar på att stanna hemma på valdagen är okunskap respektive ointresse.
Med brist på kunskap, kommer magkänsla att ersätta de goda argumentens betydelse under valrörelsen. Det talar för att missnöjespopulismens självklara nej kommer att ha lättare att ta sig fram i debatten, eftersom enkla svar på svåra frågor är tilltalande för många väljare utan särskilda kunskaper om den komplexa Europapolitiken.
Därför kan det schweiziska beslutet utgöra en föraning om vilka som kommer att vara Europaparlamentsvalets stora vinnare, förutsatt att de partier som motsätter sig mer makt till unionen, men ändå värnar de öppna gränserna, inte lyckas visa för väljarna att det finns flera nyanser av ett nej.
Det må vara en svår pedagogisk uppgift att övertyga en lika ointresserad som missnöjd befolkning, men en viktig sådan om unionens gränspolitik ska bygga på annat än principen hit, men inte längre.