Tänk att en långt bort belägen institution kan ha så mycket makt över människan. Hela 60 procent av kommunens dagordning kommer från beslut fattade i Bryssel och därför borde det ligga i alla svenskars intresse att hysa ett större engagemang för den Europeiska Unionen.
Senast borde förhandlingarna om EU:s budget, vilka beskrivs som en framgång för Sverige, engagera. För första gången kom de pengar som skuffas i väg till Bryssel att minska från 977 till 960 miljarder euro. Sverige får behålla merparten av sin så kallade rabatt och medlemskapet kostar skattebetalarna 32 miljarder kronor 2014. Däremot är det långt ifrån beseglat eftersom Europaparlamentet för första gången har makten att godkänna eller fälla budgeten i sin helhet. Parlamentarikerna är skeptiska till en stramare budget och tre fjärdedelar vill istället ha högre anslag. Denna väldiga majoritet lugnar inte parlamentets talman Martin Schulz som i sann unionsanda föreslagit att omröstningen bör vara sluten, så parlamentarikerna inte gör något förhastat, som att godkänna det bantade budgetförslaget för att säkra sina stolar inför stundande EP-val.
Inför omröstningen borde det vara en självklarhet att våra 20, av totalt 754 ledamöter i parlamentet, röstar enligt den svenska linjen. Men som de moderata riksdagsledamöterna Andreas Norlén och Karl Sigfrid visar i gårdagens Svenska Dagbladet att detta är långt ifrån givet. Bland annat lyfts den socialdemokratiske parlamentarikern Göran Färm. I strid mot Socialdemokraternas stöd till regeringen röstade han för kommissionens tidigare förslag eftersom, det enligt honom själv, ”inte duger med snäva nationella perspektiv”.
Förvisso är det klokt att parlamentarikerna får säga sitt när det kommer till avgörande styrmedel som budget. Samtidigt ska man inte glömma att olika aktörer spelar olika roll i den europeiska institutionsfloran. Kommissionen står, vare sig om man vill eller inte, fri från nationellt inflytande. Däremot står parlamentet i direkt relation till medlemsländerna som förfogar över mandaten. Det är en sak om ett oppositionsparti representerat i parlamentet inte har samma åsikt som regeringen men är när parlamentarikern dessutom sviker det egna partiet missbrukar man sitt politiska mandat.
Möjligen finner man förklaringen till varför vissa parlamentariker vänder hemmaopinionen ryggen i det faktum att svenskarna oftast är dåligt bekanta med unionen i allmänhet och dess parlamentariker i synnerhet. Det politiska intresset är svalt och mediebevakningen skral vilket ger medborgarna få verktyg för granska sina parlamentariker effektivt.
Sammantaget har det lett till att endast hälften av befolkningen röstar i EP-valen. Ett resultat som i riksdagssammanhang hade betraktats som katastrofalt och ifrågasatt själva legitimiteten för valutgången. Det är problematiskt och borde engagera såväl media som våra folkvalda. Dels för att det borde vara en plikt att upplysa medborgarna om något som har ett sådant inflytande över vardagspolitiken, men även för att ökad kunskap om unionens arbete, skulle ge medborgarna möjlighet att ställa större krav på våra parlamentariker.
Då skulle det finnas verklig anledning för herr. Schulz att oroa sig för parlamentarikernas lojaliteter.