Under gårdagen kunde VT meddela att det är litet si och så med könsfördelningen i de kommunala bolagens styrelser. Endast sju procent av länets verkställande direktörer i kommunala bolag är kvinnor och inte en enda av dessa står att finna i Västerviks kommun. Faktum är att endast 18 av 64 styrelseledamöter i kommunens bolag är kvinnor, trots att det finns utarbetade dokument och policys som ska verka för en jämnare könsfördelning.
Förhållandet är något som upprör kommunens folkvalda partiföreträdare. Kommunstyrelsens vice ordförande och tillika styrelseordförande i Västerviks Kommuns Förvaltnings AB Tomas Kronståhl (S) säger sig vara bekymrad över sakernas tillstånd. Likaså styrelseledamot Katarina Andersson (M) som bekänner sig som en förespråkare av principen ”varannan damernas” i styrelserummen, även om hon i samma slag poängterar att kompetens trots allt måste gå först bland urvalskriterierna. Längst av alla går dock kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M) som är öppen för kvotering enligt norsk modell.
Trots politikernas samstämmiga övertygelse om det önskvärda med jämnare könsfördelning i de kommunala bolagsstyrelserna, dominerar alltså herrarna. Det kan tyckas märkligt med tanke på att det är partierna själva som tillsätter styrelseledamöterna i kommunala bolag. Samtidigt kan man ställa sig frågande till om en jämnare könsfördelning, som ett övergripande mål för styrelsesammansättningen, verkligen är önskvärd?
Vid sidan om det rena rättviseargumentet för jämn könsfördelning, är det vanligt att argumentera för att kvinnor besitter en mängd egenskaper som påverkar klimatet i styrelserummen till det bättre. Resonemanget har dock sina bekymmer: Om man menar att det finns positiva attribut som förenar representanter för ett kön, en etnicitet eller ett åldersspann, kan man även påstå att det finns negativa sådana. Män kan sägas vara mer våldsamma än kvinnor, barn dumma och åldringar förbittrade. Svenskar avundsjuka, norrmän lata och finländare alkoholiserade. Kristna krigsmånglare, judar giriga och muslimer mer benägna att begå terrorbrott.
Det är förstås vettlösa exempel utan grund. Vad som vill låta sig sägas är att det inte går att utkristallisera några karaktärsdrag hos enskilda grupper utan att man vadar ut i fördomsfullhetens grumliga vatten. Åtminstone när det kommer till frågan om representation. Visst finns det saker som kan förena svenskar, kvinnor eller pensionärer mer än andra, men det är ingen grundmurad sanning som motiverar särskilda gräddfiler eller garanterade mandat i parlament eller styrelserum.
Frågan om representation är av principiell natur och lika viktig att problematisera lokalt som regionalt och nationellt. Även om man inte ska förneka eller förminska det historiska förtrycket av kvinnor eller andra, kan slutsatsen av representationsdebatten bara bli en – kompetens måste värderas högre än ursprung. Det är den grundläggande skillnaden på meritokrati och aristokrati, eller för den delen demokrati och despoti. Därför har kön som ensamt argument inget egenvärde och om de bäst lämpade individerna att sköta de kommunala bolagen råkar vara kvinnor, bör de fylla styrelserna till bredden. Det viktigaste för kommuninvånarna är trots allt att bolagen är välskötta, snarare än välrepresenterade i styrelserummen.