De två senaste mandatperioderna har inneburit de största utbildningspolitiska omdaningarna sedan folkskolans införande 1842. Bland mycket annat har regeringen förändrat lärarutbildningen i grunden, den administrativa bördan för lärarna har minskat och förstelärarsystemet har skapat ytterligare karriärvägar för lärare.
I tisdags var det dags för ännu en skolinvestering, närmare bestämt 2,3 miljarder på lågstadiet – vårbudgetens enskilt största satsning. Två miljarder utgörs av ett permanent statsbidrag till landets kommuner och pengarna kan antingen användas till att öka lärartätheten, anställa speciallärare eller att minska storleken på klasserna medan resterande pengar går till att fler platser till lågstadielärarutbildningarna på universiteten. Om landets samtliga kommuner skulle välja det senare, menar regeringen att varje förskoleklass skulle minska med hela fem elever.
Beskedet lär med all sannolikhet välkomnas med öppna armar av många föräldrar. Skolan är den viktigaste valfrågan för fyra av tio väljare och minskade klasstorlekar är den högst prioriterade frågan i ämnet, om man ska tro opinionsundersökningarna. Därför är det inte heller särskilt obegripligt varför mindre klasser varit en av Socialdemokraternas paradfrågor som regeringen nu avväpnar, enligt god trianguleringssed.
Det är långt ifrån första gången som rikspolitikens huvudkonkurrenter mer eller mindre stjäl varandras politik. En annan av Socialdemokraternas stora skolfrågor var att införa en kommission som kan ge svar på varför svensk skola halkat efter alla jämförbara länder. Även denna fråga gjorde regeringen för någon månad sedan till sin egen när man presenterade sin – just det – skolkommission.
En del i kommissionens arbete var att låta OECD:s utbildningsexpert och tillika Pisa-chefen Andreas Schleicher genomföra en djupare analys av det svenska skolläget. Hans besked var tydligt: Det finns knappast något som pekar på att mindre klasser gör skillnad. Vad som däremot är avgörande för kvaliteten på utbildningen är lärarna eftersom en skola aldrig är bättre än sina pedagoger. Det finner inte minst den som betraktar de framgångsrika finländska och sydkoreanska skolsystemen där lärarna är färre, men desto mer välbetalda. Sverige har dessutom redan en betydligt högre lärartäthet än genomsnittet i OECD, utan att det lett till några bildningsframgångar.
Regeringen meddelade nyligen att man ämnar höja skatten med nio miljarder kronor. Det betyder att skattehöjningen delvis går till att finansiera en skolreform som inte har stöd i forskningen. Det är trist eftersom regeringen, till skillnad från oppositionen, hittills varit på helt rätt väg med sina skolprioriteringar. Det borde ge regeringen självförtroende nog att bedriva en aggressiv linje mot oppositionen snarare än att ängsligt ge vika för en vänstervriden verklighetsbeskrivning som ett desperat försök att bromsa en välfärdsdebatt man borde, men än så länge inte kontrollerar.