Världens största sport, hundratals miljoner människor bryr sig säkert mer om den än om sitt arbete. Lag hatas, lag älskas. Dynamiken och spänningen är unik, ingen annan sport lockar européerna på det sätt som fotbollen gör.
Kanske är längtan efter tävlan, revansch, lek och lycka ännu större i år än tidigare, med tanke på det sorliga läge som ekonomin befinner sig i på många håll i vår världsdel.
Värdskapet delas mellan Polen och Ukraina. Det är två stater som sedan murens fall och Sovjetunionens kollaps har gått tämligen skilda vägar.
Mycket kortfattat: Polen har demokratiserats snabbt, utvecklats starkt ekonomiskt och är en aktiv och viktig del i försvarssamarbetet Nato. Ukraina trampar kvar i den kvasidemokratiska sörjan och sneglar alltjämnt på sin stora granne i öster. Situationen såg 2004 ut att vändas till något mer positivt i och med den orangea revolutionen.
Men bakslagen kom och numera är det den tidigare premiärministern Janukovytj som håller hårt i tyglarna och oppositionsledaren Julia Tymosjenko sitter fängslad, de fria medierna som började etableras är inte längre särskilt oberoende. Makten har kopplat greppet.
Inför Eurovision Song Contest skrevs det spaltmeter om situationen i Azerbajdzjan och regimen där. Loreen som tävlade för Sverige stack inte under stolen med vad hon anser om makthavarna i Baku. Det gjorde hon alldeles rätt i, och låt oss hoppas att någon av fotbollsspelarna i det svenska laget lika rakryggat tar på sig matchtröjan för demokrati och yttrandefrihet när tillfälle ges.
En del säger att musik och politik inte hör ihop, andra att sport och politik inte gör det. De borde inte höra ihop. Men så länge människovärdet och yttrandefriheten kränks av sunkiga diktaturliknande regimer gör det tvivelsutan det.
Vi skriver 2012 och fortfarande finns länder i vår närhet där demokrati, tolerans för människors olikheter, öppenhet och fria medier endast är delar i drömmen om en annan framtid. Det är en skam för vår världsdel och något fruktansvärt för de människor som tvingas leva i förtryck.
När, eller rättare - om, Sverige spelar finalen på Olimpijskij-stadion i Kiev den 1 juli kommer också sådana som inte är särskilt fotbollsintresserade att bli det. Stämningen, känslan för nationen, kärleken till lyckoruset som finns där när andra människor är glada och mår bra.
Då står vi där och sjunger stolta vår nationalsång - vi sjunger den för landet och för laget. Men sången representerar också de värden som vårt land står för och för friheten som vi i vårt land kan uppleva utan att fängslas eller torteras, den frihet som vi ofta tar för given, men som andra kämpar för med livet som insats.
Heja Sverige!