För många har statsministerns representationsbostad på Harpsund och särskilt båtturer i Harpsundsekan varit intimt förknippat med socialdemokratiska statsministrar som möter sina vänsterkompisar. Blott ordet Harpsund framkallar minnesbilder av Tage Erlander som ror med Nikita Chrusjtjov, eller för den delen Olof Palme och Ingvar Carlson med gäster.
Nu har tiderna förändrats idag kommer den fria världens demokratiska ledare till Sverige och besöker statsminister Fredrik Reinfeldt för att på Harpsund diskutera verkliga problem för EU. Att Sverige har en plats vid bordet när EU:s framtid diskuteras beror inte bara på att det är center-höger regeringar som styr i flera av de viktiga länderna. Minst lika viktigt är att Sverige genom ett konsekvent och aktivt deltagande i kombination med att ha välskötta statsfinanser är ett av de länder som lyssnas till mer än vad antalet röster skulle ge vid handen. Vi tycker inte bara, utan vi har också visat att det vi förespråkar i EU har fungerat på hemmaplan. Det blir svårare att vifta bort.
Efter överläggningarna mellan Merkel, Cameron, Rutte och Reinfeldt var den gemensamma linjen klar: EU behöver fortsatta reformer för att stärka konkurrenskraften och i förlängningen ge jobb, tillväxt och välstånd.
Om den svenska linjen mot ökad federalism och för frihandel och välstånd genom arbete ska kunna vinna fortsatt inflytande i EU så behövs våra bundsförvanter i England kvar i EU och inte minst i EU:s innersta kärna. Även om exempelvis Tyskland stöder ekonomiska reformer så vill man också se ett federalare och mer sammanvävt EU. Det innebär att EU kommer att få mer inflytande över fler områden som skulle kunna avgöras av medlemsländerna var för sig.
I förlängningen handlar det också om var makten över EU ska ligga. Den svenska grundsynen är att det ska vara självständiga stater som gör upp i EU. När mer makt hamnar hos institutioner i Bryssel, som Europaparlamentet, förflyttas tyngdpunkten bort från medlemsstaterna. Det är då vi får uppleva baksidan av integrationen, när EU fattar beslut som inte har bäring i medlemsstaterna och som därmed skapar EU-skeptiska strömningar.
Den stora frågan som kvartetten på Harpsund säger sig bara ha diskuterat i marginalen är vem som ska bli näste ordförande för EU-kommissionen. I den frågan gör sig synen på vilken utveckling EU ska ha gällande. Om det blir den mer federalt inriktade EPP-kandidaten Jean-Claude Juncker från Luxemburg eller någon annan har betydelse genom att EU ytterst tar den väg som kommissionen leder den. Statsmannakompromissen är att först enas om innehållet i kravprofilen på den som ska ta uppdraget och i andra hand om namnet på personen.
Den svenska platsen vid EU-bordet är inte självklar, den har vi förtjänat. Det är en ny roll inte bara för Harpsundsekan att bära den de fria demokratiska staternas ledare utan även för Sverige att vara med i de centrala sammanhangen.