Sist ut på scenen denna vecka var det nya riksdagspartiets ledare, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, stärkt av en vår då de andra partierna har tvingats förhålla sig till SD på ett sätt som de aldrig gjort tidigare.
Utan tvekan var Åkessons jungfrutal i Almedalen ett försök till breddning av den egna agendan. Kritik av invandrarpolitiken fanns med, men enbart i korta ordalag. Ett starkt fokus fanns i stället på kriminalpolitiken och det visade vilken fråga partiet ämnar slå sig in på under mandatperioden. Inte minst viktig i SD-ledarens försök till breddning av partiet var den bild av det parlamentariska läget han gav genom en allmänpolitisk reflektion kring hur första terminen av den nyvalda riksdagen varit. Han tecknar bilden av ett Sverigedemokraterna berett att ta ansvar i ett politiskt landskap där en arrogant minoritetsregering regerar som vore den i majoritet.
"Här för att stanna", stod det på banderollen bakom Åkesson på Almedalsscenen. Det återstår att se om de lyckas, men Åkessons anslag i går kan gå hem i bredare väljargrupper än vad som hittills varit fallet. Tydligt var att Åkesson riktade in sig på såväl moderata som socialdemokratiska kärnväljare.
Kriminalpolitiken är ett politikområde som många väljare bryr sig om, där nu Åkesson bland annat utlovar hårdare straff. Åkesson levererade också sin bild av Miljöpartiet som ett tydligt vänsterparti. Han exemplifierade med MP-sakfrågor som genuspedagoger i skolorna, kvoterad föräldraförsäkring, skattehöjningar, kärnkraftsavveckling och 35-timmarsvecka och frågade sig hur moderata väljare ställer sig till ett närmare samarbete mellan regeringen och MP, som statsministern inviterat till under veckan som gått. Bilden av Miljöpartiet kan säkert också vara ett sätt att i kombination med att lyfta begreppet folkhemmet, appellera till besvikna gammelsossar.
SD-fokuseringen på kriminalpolitiken är en tankeväckare för de borgerliga partierna i deras program- och idéarbete. Kristdemokraternas Göran Hägglund slog också in på den linjen i sitt tal i lördags och anslöt sig till den tidigare FP-ståndpunkten att föräldrar till omyndiga ska tvingas till rättegångar då deras barn står inför rätta. Det är ett klokt utspel som borde följas av fler. Kristdemokrater och moderater får inte tappa den så viktiga frågan om vår trygghet. Det görs mycket, men inte tillräckligt och dessutom är man alldeles för dåliga på att synliggöra vad som görs.
Se Sverigedemokraternas försök att göra kriminalpolitiken till sin andra hjärtefråga som en utmaning att stärka borgerlig tydlighet i rättsfrågorna, och ta utmaningen på allvar.
"När missnöjespartier kommer in i maktens rum är de oftast inte lika attraktiva för sina väljare, längre", sa professorn i statsvetenskap Marie Demker i gårdagens Svenska Dagbladet. Så må det eventuellt vara. Men blanda inte ihop det enda missnöjesparti vi tidigare sett i Sveriges riksdag - Ny Demokrati - med Sverigedemokraterna. SD är ett helt annat parti, till både idé och organisation. Dessutom handlar SD:s framtida framgång eller tillbakagång också om hur de andra partierna hanterar nykomlingen.
Om de gamla riksdagspartierna slutar att gräla om vem som är mest benägen att samarbeta med SD och vem som tar störst avstånd ifrån dem berövas åtminstone Sverigedemokraterna ett trumfkort. Å andra sidan skulle det kunna ge dem ett annat - att de anses ha blivit salongsfähiga. Hur de gamla riksdagspartierna än gör är det ett faktum att Sverigedemokraterna finns i riksdagen.
Så är fallet också i höst när riksdagen åter samlas. Då gäller det för regeringen Reinfeldt att visa att den är stark nog i sina övertygelser och tillräckligt ödmjuk inför att den inte längre är en majoritetsregering. Inför budgetdiskussionerna kommer mycket att stå på spel. Vill det sig illa talas det om regeringskris och till och med nyval. Något sådant är Sverige definitivt inte betjänt av.
"Förmågan att regera i minoritet är ett mått på ens statsmannakvaliteter", sa Jimmie Åkesson i en passning till statsminister Fredrik Reinfeldt i gårdagens tal. I det konstaterandet har Åkesson helt rätt.