Viljan att förbjuda vinstdrivande vårdföretag bygger på känslor snarare än fakta. Ett talande exempel är debatten kring företaget Carema.
För drygt ett år sedan avslöjade Dagens Nyheter att det fanns stora brister i kvaliteten på äldreboendet Koppargården i Stockholm. Boendet drevs av vårdföretaget Carema och ganska snabbt handlade debatten inte om det enskilda boendet, utan om Carema och om privata välfärdsföretag i allmänhet.
DN:s avslöjande följdes upp av andra media. Till exempel Sveriges televisions dokument inifrån gjorde en uppmärksammad dokumentär som belönades med utmärkelsen Kristallen för årets granskning 2012.
Gemensamt för granskningarna var dock att de inte fokuserade på sakfrågan om kvaliteten i äldrevården, utan på att Carema var ett privat företag. Debatten kom att handla om huruvida lagen skulle tillåta privatägda boenden eller inte. Frågan gjordes politisk och ideologisk, men de äldres situation glömdes bort.
När Carema-affären blivit politik hamnade fakta i skuggan. I fallet med Koppargården visade det sig att boendet redan då kommunen skötte det hade fungerat dåligt. Det verkar till och med som att det sakta blev bättre under Caremas ledning, men det var ingenting som Sveriges television eller Dagens Nyheter valde att titta på.
Snedvridningen avslöjades av den frilansande journalisten Thord Eriksson. Genom att studera anmälningar, rapporter och brev både från tiden innan Carema tog över och efter, kunde Eriksson visa att både SVT och DN systematiskt valt att ignorera fakta och vittnesmål som talade för Carema. Eriksson menade att de granskande journalisterna i själva verket ville skapa en story där goda utförare stod mot onda.
Efter hans granskning av granskarna är nu Thord Eriksson nominerad till utmärkelsen Årets Journalist för att han avslöjat att andras avslöjanden var vinklade. Carema var inte fullt så elaka som det påstods och Kommunen var inte fullt så god.
Thord Erikssons avslöjande innebär inte att Carema ska friskrivas från kritik, eller att alla kommuner är giriga bovar. Men det visar på behovet av att nyansera debatten och framförallt att låta den handla om de äldre och deras välfärd.
När nu LO ska driva en egen linje, gör de det då utifrån ett genuint intresse för äldreomsorgsfrågor? Eller gör de det därför att man ser en möjlighet att spela på människors rädslor och skrämmas med näringslivet som spöke?