Under de senaste åren har frågan om äktenskap för samkönade par varit en het potatis - inte minst inom Svenska kyrkan. Politiker och präster har diskuterat frågan. Åsikter och trossatser har växlats. Ingen aktiv inom något samfund har kunnat undgå debatten. Beslutet att tillåta samkönade äktenskap i Svenska kyrkan togs 2009. Visst kan det vara en svår fråga, men som anställd i kyrkan borde ju åtminstone ett hypotetiskt ställningstagande finnas i bakgrunden.
Det behövs präster med tydliga ställningstagande i teologiska frågor. Det gör präster som såväl öppet och tydligt motsätter sig samkönade vigslar och sådana som förespråkar detsamma till goda föredömen. Däremot ger hållningslösheten hos kyrkliga företrädare bilden av att de tar lättvindigt på teologiska spörsmål och att det viktiga är att hålla sig vän med alla.
Nog häpnar man allt inför kyrkoherde Britt Alfs uttalande i gårdagens VT. Alf har ännu inte bestämt sig vad hon ska tycka i frågan, eftersom hon inte ställts inför frågan. Var är principerna? Var är herdeskapets ledarfunktion?
Jag får en gammal sång på hjärnan, för nog är det lite som när Hoola Bandola Band sjunger om prästen som "står och pekar i det blå och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser åt".
Man får sannerligen hoppas att kyrkoherden har ställts inför frågor om Jesu uppståndelse, syndernas förlåtelse och ett evigt liv och inte lika lättvindigt låtit bli att ta ställning i de frågorna.