Det finns ett riksdagsparti som har svensk politik lindat kring sitt lillfinger, dess namn är Sverigedemokraterna.
Ingen bör vara förvånad. SD mer än fördubblar sina mandat och är numera rikets tredje största parti. Deras vågmästarroll är konsoliderad och under den snåriga strapats som leder fram till bildandet av landets nya regering kommer de att vara den viktigaste brickan i det politiska spelet – Jimmie Åkesson gnuggar händerna av förtjusning.
Stefan Löfven står nu med sin utsträcka hand och säger sig vilja samarbeta med alla riksdagspartier, utom SD. Han kräver ett blocköverskridande samarbete. Ett i löfvensk anda obegripligt besked, eftersom Allianspartierna sagt nej. Han talar dock numera om ett samarbete snarare än regeringsbildning, vilket troligen är en insikt om att vare sig centerpartister eller folkpartister vill dela ministerkabinett med knufflaren och bufflaren på Sveavägen 68.
Strategin är emellertid uppenbar. Löfven försöker bryta sönder Alliansen. Går de inte med på att bli stödpartier i en socialdemokratisk regering så öppnar de dörren för sverigedemokratiskt inflytande. Ja, om så sker skulle man nästan kunna anklaga dem för att vara rena rama rasisterna! Det här är en stressande utpressning, som knappast blir mindre påträngande efter ett dystert besked som nådde svenska folket närmare valdagens midnatt.
Fredrik Reinfeldt deklarerade sin avgång. Inte bara som regeringschef utan också som partiordförande för Moderaterna. Även om man förstår att nederlagets bittra smak i gommen kan få en klok man att fatta förhastade beslut, så utannonserades avgången i fel tid och är beklämmande ansvarslös. Genom att avgå blottar man borgerlighetens mjuka strupe inför regeringsbildningen, Alliansen har förlorat sin ledare och samarbetets framtid är osäker. Det var ett dråpslag svensk borgerlighet inte behövde inför de tuffa budgetförhandlingarna i riksdagen.
Bättre hade varit att vänta till regeringen stod färdig och därefter lämna in sin avskedsansökan – då hade västvärldens mest lovordade statsminister verkligen kunnat lämna den moderata skutan med all sin ryktbarhet i behåll. Nu påminner Reinfeldts sorti om Göran Perssons, vars avgång kastade socialdemokratin in i en sex år lång irrfärd av interna stridigheter och partiledarbyten. Ett sådant öde är för kostsamt för Moderaterna.
Alliansen står alltså svag och splittrad, trots ett relativt gott val. Vad som dock är viktigt är att den håller den socialdemokratiska självgodheten stången. För oavsett om man ingår ett samarbete med Löfven, så har SD ett avgörande inflytande över politiken – vare sig man vill eller inte. Även en blocköverskridande storkoalition innebär trots allt att samarbetets partier helt gör avkall på sin egen politik, enbart på grund av Åkesson. Det är inte bara ett ohållbart svek mot väljarna, utan också ett hot mot borgerlighetens återtåg till makten.
Tiden i minoritetsregering kramade musten ur Alliansregeringen. Det blev för svårt att fortsätta driva ideologiskt motiverade reformer med det ständiga hotet om att bli fälld riksdagen, samtidigt som man tvingades hantera effekterna av den globala finanskrisen.
Fyra år av fyra fria partier i opposition kan dock åter tända den glöd som banade vägen för de senaste åtta årens framgångssaga, men det blir nära på omöjligt om man samtidigt samregerar med socialdemokratin.
Allianspartierna har därför allt att vinna på att inte lyda under Löfven.