I onsdags presenterades antologin ”Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst” (Timbro) som redigerats av Eli Göndör, religionshistoriker med inriktning mot islamologi.
Ett begrepp som användes relativt frekvent under presentationen var ”det post-sekulariserade samhället”. Sekulariseringen av de västerländska samhällena stammar från upplysningen. Det har sedan dess utvecklats en tro bland religionskritiker att rationalitet och bildning eller vetenskap (vilket har varierat med tiden) helt skulle ersätta religionen. Utvecklingen under de senaste dryga 200 åren har dock visat motsatsen. Trots att befolkningen blir allt mer välutbildad och rationell ökar återigen religiositeten, och det bara delvis som en effekt av den ökade invandringen.
Det kommer att bli nödvändigt för det offentliga att lära sig att hantera en ökad religiositet bland befolkningen, en dessutom mångfasetterad religiositet. Frågan är snarast hur. De som menar att religion inte har någon plats i politik och i det offentliga har både rätt och fel. Separationen av stat och kyrka är i grunden god, för båda parter, men det är fråga om maktdelning inte om att separera idésystemen.
Även flertalet av upplysningsfilosoferna var troende, även om de inte var särskilt kyrkliga. Att förneka religionens plats i vårt samhälle och hävda sekularismens överhöghet är också traditionsfientligt för att inte säga okunnigt. Upplysningens ideal är sprungna ur ett religiöst utvecklat idéarv. Det är där som begrepp som personligt ansvar och rättigheter har sina ursprung och fylldes med mening.
Inte heller underlättas frågeställningen genom att säga att religion är här en privatsak. Det leder lätt till en föreställning om att religiös är något man är hemma. Men tro är något annat än en favoritskjorta som inte går att ha i offentliga sammanhang. Det är en del av personens väsen. Snarare än en privatsak är religiositet en personlig angelägenhet.
Undersökningar visar också att det religiösa är en högst personlig upplevelse. Utbildning och läskunnighet har minskat auktoriteternas makt och religionen har avkollektiviserats. En åsikt blir inte heller mindre personlig eller giltig för att den har sin grund i en religiös uppfattning snarare än i exempelvis en marxistisk.
Historien har visat maktdelningens förtjänster, men också vikten av den sekulära staten för den fria religionsutövningen. De frikyrkliga var av den anledningen väldigt aktiva i den demokratiska utvecklingen. Givetvis har religiösa människor en plats i det politiska livet i en demokratisk stat. De religiösa organisationerna, kyrkorna och så vidare, bör dock även fortsatt fungera vid sidan av politiken.