Nu när skuldkrisen i Europa varit dagliga nyheter i flera år undrar man om något verkligen uppnåtts på alla dessa konferenser och toppmöten. Alla nödlån i utbyte mot ekonomiska reformer i mottagarländerna, har de lett framåt?
Därför undrar man när elefanten i rummet, som ingen låtsas se, till slut ger sig till känna och aviserar utträde ur EMU för i första hand Grekland?
Det är inte orimligt att Grekland ställer in betalningarna efter fyra år av recession och en statsskuld närmare 190 procent av BNP. Det kommer dock att få konsekvenser. Av de privata finansiärerna är franska banker mest exponerade med närmare 38 miljarder dollar i fordringar på Grekland. Det är ingen vild gissning att banker över hela Europa skulle få enorma kreditförluster. En statsbankrutt i Grekland skulle innebära ett rejält slag och inte bara mot den europeiska ekonomin.
Men finns det egentligen någon annan lösning? Utom möjligen ytterligare skuldavskrivningar men det lär knappast vara populärt på marknaden. En ekonomi som krymper och skulder som ökar är en olöslig ekvation. Samtidigt är det folkliga missnöjet med besparingarna totalt och hårdare nypor riskerar att skapa mer social oro.
De privata långivarna har redan tidigare tvingats gå med på nedskrivningar av sina fodringar, nu kan även skulderna till internationella valutafonden (IMF), EU och europeiska valutafonden (ECB) komma att skrivas ned. I alla fall om man ska gå på den belgiska ledamoten i ECB-rådet Luc Coenes och IMF:s linje. Tvärtemot EU:s och ECB:s officiella hållning.
Grekland har manövrerat sig till en position där de svårligen kan lämna EMU. Som landets förre finansminister Giorgos Papankonstantinou sa: "Tyskland vågar inte längre kasta ut oss". Man har inte heller vidtagit några åtgärder för att förbereda en eventuell återgång till drachman. Tysklands ansträngningar för att vinna tid och hålla ihop euron har tydligen straffat sig.
Det borde vara uppenbart att flera euroländer inte platsar i samarbetet. Skillnaderna mellan nord och syd är för stora för att en gemensam valuta ska kunna fungera. Därför skulle det inte förvåna om flera länder i syd återgår till en nationell valuta och de mer homogena länderna i norr fortsätter valutasamarbetet.
Initialt skulle det bli rörigt men på sikt skulle en egen valuta ge förutsättningar för krisländerna att få fart på exporten tack vare ett lägre kostnadsläge.
EMU riskerar att brista och därför är det viktigt att förbereda sig på en partiell upplösning av euron, snarare än att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att mer lån och besparingar ska vända den nedåtgående spiralen.