I mitten av 1980-talet hade Socialdemokraterna över en miljon medlemmar varav 80 procent var tvångsanslutna LO-arbetare. Sedan dess har det bara gått utför där den enes fall förstärker den andres. Socialdemokraterna rasar i väljarstöd till rekordlåga nivåer och LO rasar i medlemsstöd för 16:e året i rad. Det mäktiga inflytandet över lagstiftningen som i decennier delvis utformades på LO-borgen och den höga trovärdigheten i debatten är idag som bortblåst. Alla ser igenom egenintresset när LO sitter i socialdemokraternas partiledning, pumpar in miljontals kronor och samtidigt försöker bedriva oberoende samhällsopinion.
Familjebanden är så nära och infekterade att det var LO:s ordförande som fällde Håkan Juholt som partiledare för att sedan leverera Stefan Löfven som ny kandidat från de egna leden. Trots kriserna, de uppenbara svagheterna med beroendet av varandra och det omoderna förhållningssättet finns det inget som talar för en förändring. Tvärtom. I maj tillträdde Karl-Petter Thorwaldsson som ny LO-bas. Han har varit förbundsordförande för SSU, som är LO:s ungdomsförbund i stadgarna, och som IF Metall-bästis med Stefan Löfven kommer halva Sverige som röstar blått aldrig att ta honom på allvar. Det är främst ett problem för arbetarrörelsen men också för samhällsdebatten och för lagstiftares möjligheter att hämta intryck från alla konstruktiva håll. Vad som är mest oroväckande är att det trots alla avskräckande exempel finns liknande tendenser även på arbetsgivarsidan.
Så sent som häromdagen när förslaget om nystartszoner presenterades välkomnade Svenskt Näringsliv initiativet med enda tillägget att förslaget "behöver mer analys". Ligger det verkligen i medlemsföretagens intresse att konkurrens sneddrivs samtidigt som ökar regelkrånglet med ännu fler särlösningar? Näringslivets Ekonomifakta med presentationen "Vi står för fakta. Åsikterna får du stå för själv" sprider i dessa dagar faktablad där läget på arbetsmarknaden beskrivs som bra. Jobben blir fler, den minskade sysselsättningsgraden kan förklaras demografiskt och Sverige har fler arbetade timmar. Är det inte lite märkligt att näringslivet är nöjda med 8,8 procent arbetslöshet och 28 procent ungdomsarbetslöshet? Borde inte näringslivet vara mer intresserat av att beskriva situationen som allvarlig och därmed opinionsbilda för en förändring av svensk arbetsmarknad och villkoren för svenska företag?
Moderaterna kallar Svenskt Näringsliv för ett särintresse och visst börjar många undra om det är den egna regeringens eller medlemsförbundens intressen som åsyftas. Inget talar för att Svenskt Näringsliv är i närheten av LO:s stora familjekris men om oberoendet och därmed trovärdigheten går förlorad så reduceras samhällsdebatten till mandatperiodbaserad partibokslojalitet. Det är både kortsiktigt, destruktivt och riskabelt för alla inblandade när medlemmars inflytande står och faller med regeringsmakten. Arbetsmarknadens parter har mycket att lära av varandra och mycket att tillföra gemensamt, utan partipolitiskt taktiserande. Ibland är det fria singellivet bättre än skenäktenskap.