2010 avskaffade nämligen regeringen det kårobligatorium som tidigare tvingade alla studenter vid svenska universitet och högskolor att bli medlemmar i studentkåren. Medlemstalen föll dramatiskt. Från en hundraprocentig anslutning har vissa kårer nu bara 10-20 procent av studenterna som medlemmar.
Färre medlemmar ger lägre intäkter och när kårerna inte har råd att arvodera lika många som tidigare blir resultatet stress och utbrändhet för dem som ska göra jobbet – det är därför Erik Arroy menar att allt är regeringens fel.
Men kårobligatoriet stred mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som slår fast att ”ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning”. Det är viktig liberal princip att med varje frihet följer en negativ frihet. Med föreningsfrihet följer friheten att inte tvingas in i föreningar, med religionsfrihet följer även frihet från religion och så vidare.
Under den långa period då Socialdemokraterna styrde Sverige vägde de negativa friheterna ibland ganska lätt. När en människas åsikter och argument inte är nog i sig, utan bara räknas om de anses representera ett kollektiv, ligger det nära till hands att tvinga alla studenter att gå med i kåren, att kollektivansluta fackmedlemmar till Socialdemokratiska partiet eller att tvinga arbetsgivare och anställda som redan är överens att ändå teckna kollektivavtal.
Avskaffandet av kårobligatoriet var alltså ett viktigt erkännande av individens negativa föreningsfrihet, men också av studentkårerna som mogna organisationer.
För om en studentkår utför ett viktigt och nödvändigt arbete bör väl tillräckligt många studenter inse detta och bli medlemmar, även när medlemskapet är frivilligt? Och tvärtom, när studentkåren inte lyckas få tillräckligt många medlemmar för att gå runt kanske det är tecken på att kåren faktiskt inte behövs?
Enligt de lagar och förordningar som styr högskolan måste det inte finnas studentkårer. Om de finns ska de ha huvudsyftet att ”bevaka och medverka i utvecklingen av utbildningen”, och utse studentrepresentanter till högskolans styrelse och andra organ. Om det inte finns en kår ska högskolan anordna val där studenterna får utse sådana representanter.
Studentkårerna bestämmer alltså ambitionsnivån själva; om man ska satsa stort på rekrytering och pubar, om man ska vara en smal organisation för utbildningspolitiskt intresserade studenter eller om man ska lägga ned och låta högskolan ansvara för studentrepresentationen.
Ingen lag kräver att det finns studentkårer, då är det inte självklart att studentkårerna ska få särskilt stöd. När studentkårerna klagar på att regeringen avskaffade ett obligatorium som stred mot de mänskliga rättigheterna gör de sig löjliga.