Problemet ligger mycket i bristen på allmänt försvarssäkerhetsintresse.
Försvaret är i dag inte tillräckligt diskuterat i det svenska samhället. Hemvärnet är till exempel det enda egentliga försvaret av Gotland. Det verkar som om den moderna människan rycker på axlarna till krig. Det anses vara något som ligger i historien och inte i framtiden.
Vi kan dock aldrig veta om historien upprepar sig eller inte, vi kan bara sia. Det är ett av problemen, enligt generalmajor Neretnieks. Förberedelser är nyckeln till framgång och Gotland måste betraktas som en viktig stödjepunkt i händelse av en konflikt i Baltikum.
I dag deltar vi i freds-/krigsmissioner i Afghanistan och Libyen. Men trots det får vi inte glömma att vårt närområde också bör ha viss uppbackning. Det skulle delvis kunna ske genom Gotland. Sverige ska inte provocera, men vara tydligt.
Man kan inte på förhand känna till hur andra tänker agera. Ryssland gick in i Georgien just som svenska regeringen höll på att dra ned på försvarets omfattning. Kriget blev en väckarklocka som satte stopp för en del avveckling, men Sverige har i dag ett hopkrympt försvar. Diskussionen om det måste komma ut, utan att invänta klartecken. Det är farligt att enbart förlita sig på efterklokhet.
Vi behöver utröna vad som är bäst för svenska samhället och säkerhetspolitiken. Det är först då solidaritetsförklaringen och svenskt försvar kan bli trovärdig. Frågan kvarstår dock; vem tänker ta första steget?
Bo Hugemark, överste och redaktör för boken Till bröders hjälp (Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2011) och före detta försvarsminister Björn von Sydow (S) menade under seminariet med Frivärld att de militära aspekterna är tveksamma.
Har Sverige verkligen användbara stridskrafter? Hur snabbt kan de mobiliseras? Är svenskarna i allmänhet medvetna om hur svag statens förmåga att skydda deras frihet är?
Även de mest försvarsinsatta verkar muttra över tillståndet, utan att egentligen i någon större utsträckning försöka nå ut till allmänheten.