Den ekonomiska krisen i Europa skördar varje dag nya offer. Företag går omkull, anställda får inte ut sina löner och människors oro för framtiden växer. Dagarna utan krisrapporter, den senaste tiden, kan lätt räknas. Är det inte greker som demonstrerar mot nedskärningar så är det italienska åtstramningar som refereras. Är det inte ord som statsbankrutt som figurerar i massmedia så är det sänkt kreditbetyg som är ordet för dagen. Vid det här laget börjar det bli svårt för gemene man att hålla isär skeendena. Vad hände först, vad skedde när och var?
I ljuset av detta krävs naturligtvis kraftfulla insatser. Europas ledande politiker inser hur svårt läget är just nu och vill visa att de kan ta krafttag för att förbättra finanserna, signalera beslutsamhet och att de har makt över situationen. Uppmuntras och uppskattas då dessa kraftfulla insatser i form av omfattande åtstramningar av de 27 olika EU-väljarkårerna? Givetvis inte unisont. Men vad är alternativet? Förmodligen ännu mer av osäkerhet och otrygghet.
Nu diskuteras snabba förändringar i Lissabonfördraget men också i enskilda länders grundlagar. Detta för att skärpa kraven på att länderna i unionen följer EU:s budgetregler.
I grund och botten blir en av effekterna av detta att EU:s makt ökar och centraliseringen fortgår. Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy är eniga - EU, och i synnerhet euro-EU måste bli starkare.
Det är lätt att få intrycket att det är så den gemensamma valutan snabbast och enklast kan räddas ur sin kris. Samtidigt ökar risken att medlemsländernas regeringar alltmer sitter som marionetter i händerna på EU-topparna.
Tack och lov måste förändringar av denna art godkännas av EU-ländernas parlament och i somliga fall genom folkomröstningar. För de ledande EU-politikerna kan detta naturligtvis ses som problem. Men trots finanskrisens vågor krävs det att vi står upp för våra nationella rättigheter och för vår demokrati.
Statsminister Fredrik Reinfeldt gav en kort, men synnerligen klok, kommentar till detta
i gårdagens Dagens Nyheter i vilken han menade att många av problemen som EU och eurozonen brottas med kan lösas utan förändringar i fördragen.
Det vore olyckligt om EU-ledarna mer eller mindre tvingar in medlemsländerna i en ny process om förändringar av Lissabonfördraget.
Tror man på den grundläggande idén om Europasamarbetet bör man vårda den och de demokratiska idealen. Vågar man inte öppet vädra konflikter, riskerar de att tryckas under ytan, för att sedan bubbla upp vid något oväntat tillfälle längre fram.
Demokrati tar tid, dessvärre - och tack och lov. Med respekt för varandras olikheter och olika ståndpunkter är det genom att resonera, debattera, ifrågasätta och våga vända och vrida på resonemang, sanningar och hyllningar, som det civiliserade sättet att uppträda mot varandra, som människor och länder, kan vinna terräng.
Framför allt bör man hålla i minnet och ha respekt för att stödet för en europeisk superstat, ett Europas förenta stater, inte är särskilt stort bland EU-ländernas befolkningar.
I denna diskussion om ökad överstatlighet och imperiebyggande måste sansade och nyanserade debattörer våga sticka ut hakan och ta tydligt avstånd från ökad överstatlighet. För demokratins skull vore det mycket olyckligt om de enda motståndarna till federalstaten Europa är en brokig skara hämtade från intoleransens eller statssocialismens högborgar.