Generationsuppgörelsen

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) säger nej till kraven på att slopa premiepensionerna och den så kallade bromsen. Det är kloka slutsatser eftersom det skulle äventyra samhällsekonomin. Dessutom finns många andra vägar för att stärka landets pensioner.

Västervik2013-04-10 00:01
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Under gårdagen presenterades den så kallade ”Pensionsåldersutredningen”. Det är en del av underlaget till den omfattande pensionsuppgörelse som kommit till stånd mellan Alliansen och Socialdemokraterna. Tillsammans vill man hantera det demografiska dilemmat att vi blir allt äldre samtidigt som färre arbetar. Situationen engagerar även landets äldre som sett sina pensioner halka efter den allmänna löneutvecklingen. Mot denna bakgrund kräver landets fem rikstäckande pensionärsorganisationer att såväl den så kallade bromsen som premiepensionerna avskaffas.

Det är alltså dessa förslag som Kristersson motsätter sig och det på goda grunder.

Att slopa premiepensionen innebär nämligen att man mer eller mindre fråntar människor sin privata egendom och delar ut den till alla som mottar inkomstpension. Dessutom skulle ett avskaffande av den så kallade bromsen lägga ytterligare påfrestningar till ett redan ansträngt välfärdsystem.

Dock kvarstår dilemmat att pensionerna halkat efter och nog vore det samhällsekonomiskt gynnsamt om den växande gruppen pensionärer blev mer konsumtionsstark. Dessutom ska ålderns höst vara en av de bästa tiderna i livet – för sådant krävs ordentliga pensioner. Turligt nog finns det reformer som skulle kunna stärka pensionerna utan att vare sig stjäla någon annans egendom eller äventyra rikets finanser.

Bland annat innehåller kollektivavtalen en del av våra pensioner. Dock finns ofta undantag för yngre löntagare vilket innebär att man börjar betala sina premier senare i arbetslivet. Den bekymmersamma konsekvensen blir att pengar till pensionen går förlorade. Särskilt drabbas människor med kroppstunga arbeten eftersom dessa i regel inte förmår arbeta lika länge som den kontorsbundne. Genom att få ordentliga avtal där man betalar sina premier från början skulle man inte bara stärka inkomstpensionen i allmänhet utan för de kroppsarbetande i synnerhet.

Dessutom skulle det vara gynnsamt att höja det så kallade intjänandetaket. Den som tjänar mer än denna gräns tvingas istället betala en procentuell andel av sina inbetalningar till staten. Det är en av många dolda skatter i den svenska samhällsmodellen som bromsar pensionerna i förhållande till löneutvecklingen. Att höja taket skulle förbättra situationen för många egenföretagare och dessutom bana vägen för ordentliga pensioner, även för kommande generationer.

Kristerssons försvar av systemet är betryggande för att den blocköverskridande pensionsuppgörelsen blir samhällsekonomiskt hållbar. Dock måste den även vara solidarisk över generationsgränserna. Landets unga måste vara beredda att arbeta längre, pensionärer inse att det inte finns några snabba lösningar och politiken mogen nog att inte spela ut generationerna mot varandra. Det blir säkert inga problem för uppgörelsens samarbetande partier. Men, en allt hårdare kamp om regeringsmakten kan som bekant förkorta sikten, även för den mest ansvarsfulla av folkrörelser.