Kristdemokraterna betraktas knappast som något givet landsbygdsparti, men egentligen är det rätt märkligt. Den kristdemokratiska idétraditionen rymmer nämligen många av de värden som efterfrågas i den pågående landsbygdsdebatten. Den för kristdemokratin så viktiga förvaltarskapstanken menar att människan har ett moraliskt ansvar för jorden hon ärver medan subsidiaritetsprincipen bygger på att beslut ska fattas så lokalt det bara är möjligt.
Föga förvånande är det också dessa båda pelare som bär partiets nya landsbygdsprogram. Den kristdemokratiska kompassen leder till en ideologisk diskussion om landsbygdens ”omistliga värden”; något som i sin tur föranleder slutsatsen att samhället just har ett moraliskt ansvar att garantera levande glesbygdskommuner.
Översatt i politik innebär det garantier för välfärd, infrastruktur och trygghetsinstanser som polis på landsbygden. Dessutom vill man skapa gynnsamma förutsättningar för transporter och företagande. Öka valfriheten inom välfärden, göra det mer attraktivt att bo på landsbygden genom uppluckrat strandskydd och ta tillbaka inflytandet över jaktpolitiken från EU.
Politiken är alltså inte helt olik den man känner igen från Centerpartiet och Moderaterna. Det säregna ligger i dokumentets ideologiska tyngd, en efterlängtad dimension av landsbygdsdebatten som annars ofta drunknar i diskussioner om bidrag och budgetkalkyler.
Hur är det då med nackdelarna? För ett landsbygdsprogram som talar varmt om självförtroende och oberoende fixerar det sig onödigt mycket vid subventioner. Visst vore det rena galenskapen att avskaffa kommunala utjämningsystem och jordbruksstöd så där på momangen, men det hade varit friskt med ett landsbygdsprogram som har det långsiktiga målet att göra landsbygden mer självständig från Stockholms och Bryssels välvilja i dessa avseenden. Särskilt eftersom beslut fattade långt bort från landsbygden inte allt för sällan stjälper snarare än hjälper dess befolkning.
Kristdemokraterna presenterar ofta lovande manifest, det är landsbygdsprogrammet ett klart bevis på. Tyvärr omvandlas de kristdemokratiska dokumenten sällan till kampanjer som orkar hålla sig vid liv under någon längre tid.
En förklaring kan vara att partiet inrymmer många spretande viljor – det gäller även landsbygdsfrågan. Till exempel gick partiets Stockholmsnamn för en tid sedan ut med att man i första hand bör satsa på att blir ett mittenalternativ för storstadsväljare, snarare än något annat.
Som allt annat än ett utpräglat landsbygdsparti, blir tvetydigheten ett problem. Ett femprocentsparti måste agera både enat och aggressivt för att fånga landsbygdsväljarnas uppmärksamhet. Kristdemokratiska profiler som riksdagsledamoten Anders Andersson eller landstingsrådet Gudrun Brunegård är med all sannolikhet uppgiften redo, men några enskilda namn räcker inte för att partiet ska få något nämnvärt inflytande i Centerpartiets lantbrukarbygder, Socialdemokraternas bruksorter eller Moderaternas skärgård.
Den stora frågan är alltså inte om kristdemokratisk politik kan ge landsbygden självförtroende, utan om tillräckligt många kristdemokratiska politiker har självförtroende nog att göra landsbygdsfrågan till sin egen.