Det sägs ofta att våra språkliga band till det tyska kom att tyna i och med Thomas Manns död 1955. Givetvis inte i den bemärkelsen att språken skulle ha blivit mer väsensskilda från varandra utan snarare att svenskarnas intresse för det den tyska kulturen, och därmed språket, falnat till förmån för det anglo-saxiska. I Tyskland är emellertid banden till Sverige starka. Man minns historien, investerar i svenskt näringsliv och älskar att förkovra sig i svensk kultur. Det bristande intresset från svensk sida har förargat kulturpersonligheten som Lars Gustafsson och Horace Engdahl så till den grad att de tagit till landsflykt, varpå den senare yttrat de bevingade orden att ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”.
Sant eller inte är en konsekvensens av den allt mindre ömsesidiga vänskapen att tyskan inte går hem hos våra grundskoleelever. Istället är det språk som spanska, franska och mandarin som vinner mark. Det är bekymmersamt eftersom ett försvagat band till det tyska kan få större konsekvenser än vad man först kan tro.
Nu betyder inte det att andra språk skulle ha mindre betydelse. Spanskan växer, franskan är macheten i den brysselska byråkratidjungeln och mandarinens ökade betydelse har knappast passerat något förbi.
Detta till trots kan man inte blunda för att tyskan har något av en särställning för det svenska samhället. Inte bara av geografiska eller nostalgiska skäl – Tyskland är Sveriges överlägset viktigaste handelspartner. Vid sidan om att vara kontinentens ekonomiska lokomotiv kan tilläggas att över 900 tyska företag är etablerade i Sverige, 1300 svenska i Tyskland. Tyska språket är efterfrågat inom hela näringslivet och det är knappast märkligt eftersom det är talat av hela 150 miljoner européer. Den tidigare diplomaten och författaren Ingmar Karlsson går så långt att han beskriver det som ”en nyckel till Europa”.
Alltså skulle ett plötsligt tyskt ointresse för det svenska, exempelvis sprunget ur en upptäckt av den ensidiga vänskapen, kunna bli samhällsekonomiskt lidande för en exportberoende ekonomi som vår. Den intressanta frågan är givetvis varför svenskarna glömt banden till det tyska? Förmodligen har det att göra med historiens ouppklarade affärer. Tyskland var mycket riktigt den tidigare källan för det svenska kulturlivet. Men efter andra världskriget slut kom detta att ställas på sin spets. Sverige neutrala hållning blev svårhanterad när nazistregimens brott uppdagades. Därför sökte man sig istället, såväl politiskt som kulturellt, mot det segrande USA.
En uppgörelse med denna del av historien är nödvändig. Inte bara för att trygga svensk-tyska handelsrelationer utan också för att det tyska är en nyckel för att förstå en stor del av det svenska. Men framförallt för att det är viktigt att vårda banden, gamla vänner emellan.