Stefan Löfven (S) mästrar ännu inte över svensk rikspolitik, men hans förmåga att uttrycka sig vagt och utan konkretion får i alla avseenden sägas vara mästerlig.
Hans talanger kom särskilt väl till uttryck under tisdagens partiledarutfrågning i Sveriges radio (19/8), inte minst i frågan om vad hans parti har för förhållande till friskolor. Löfven menade att en skola inte ska få drivas om den bedöms bidra till ökad segregation. Däremot undvek han sin vana trogen att ge några besked om hur man ska kunna bedöma en sådan sak.
Det blir alltså svårt för lyssnaren att få något begrepp om partiets egentliga position i frågan – stora konstnärskap är ibland svåra att förstå – och därför finns all anledning att hjälpa honom på traven.
Löfven är ingen motståndare till friskolor som fenomen, men han vill vare sig stöta sig med sina förbudsivrande kollegor inom vänstern, eller acceptera deras världsbild till en sådan grad att han förlorar kontroll över frågan. Det har lett fram till en märklig kompromiss där friskolor i den socialdemokratiska världen förvisso är tillåtna, men kommunerna ska godtyckligt få bestämma om deras existens genom veto.
För att även hjälpa Löfven med hur man avgör om friskolorna verkligen bidrar till ökad segregation, presenterade Institutet för arbetsmarknads och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) nyligen en klargörande rapport på ämnet. Genom att bland annat sammanställa föräldrars inkomst, utbildningsnivå och födelseort, söker myndigheten svar på hur det fria skolvalet påverkat utbildningen för elever uppvuxna i olika samhällsskikt.
Till vad som torde vara många socialistiska demagogers förvåning visar deras sammanställning att friskolereformen inte påverkat någon samhällsgrupp nämnvärt. I den mån man kan säga att reformen har gynnat någon, så är det i sådana fall elever som kommer från hem utan bildningstradition.
Slutsatsen är således att friskolereformen inte lett fram till att några samhällsklasser stöps redan i klassrummet.
Vad friskolereformen däremot har bidragit till den svenska välfärdsmodellen – det är att den har givit elever friheten att välja studier efter sina respektive intressen, behov och begåvningar. Den har också utraderat den gamla skolans segregerande effekter där de bildade familjernas välkammade framtidslöften aldrig studerade tillsammans med miljonprogrammens maskrosbarn, eftersom de inte levde i samma kommunala upptagningsområde. Nu har dessa gränser suddats ut och med det uttryckt har förutsättningarna för en mångfaldens skola aldrig varit större.
Det betyder för all del inte att man ska vara blind för de stora kvalitetsskillnaderna mellan landets skolor, men det betyder att de inte är avhängiga driftsformen. Därför är det också hög tid att lämna den ambivalenta relationen till friskolorna bakom sig.
För visst var det väl oron för segregation och inte den småsinta viljan till makt som låg till grund för den socialdemokratiska åsikten att kommunalråd är bättre på att avgöra elevernas skolval än familjerna det faktiskt berör?