Från och med 1970-talet har svensk sjukskrivningsstatistik varit unik. Å ena sidan är svenskarna ett av världens friskaste folk, med tillgång till bra mat, sjukvård av världsklass, goda arbetsvillkor och mycket fritid. Å andra sidan har svenskarna varit världens mest sjukskrivna folk.
Sjukskrivningarna tycks inte heller haft särskilt mycket att göra med den verkliga graden av sjukdom hos löntagarna. Talen har nämligen hela tiden åkt berg och dalbana. Som mest sjuka har svenskarna varit i högkonjunktur. Under lågkonjunkturerna har man tillfrisknat, till nästan normala nivåer.
När det gäller förtidspensioneringar borde dessa rimligtvis ha minskat under efterkrigstiden. Hjälpmedel för funktionshindrade utvecklades. Färre jobb krävde kroppsarbete. Verkningsfulla mediciner mot många psykiska sjukdomar som tidigare hindrade ett normalt liv blev tillgängliga. Men trots alla dessa förbättringar, som borde fått ned antalet människor tvingade in i förtidspension, gick trenden åt motsatt håll. Från att ha varit runt hundratusen på 60-talet blev de förtidspensionerade över en halv miljon när Göran Persson var statsminister. Förtidspensioneringen användes då som ett styrmedel för att kunna visa på låga arbetslöshetssiffror.
Det var på grund av dessa problem och, mest av allt, därför att man vågade peka på dem, som de nya Moderaterna och alliansen vann valet 2006. Mandatet de fick från väljarna var att vända trenden och rädda välfärdsprojektet. Valet avgjordes framförallt av att så kallade "göra-rätt-för-sig-sossar" gick över blockgränsen och röstade på Borg och Reinfeldt.
Politiken gav effekt. Den bröt den trend många trodde var omöjlig att vända.
När socialförsäkringsminister Ulf Kristersson får frågan om vad allianspolitiken lett till kan han svara att antalet sjukskrivna är halverat, och att längden på sjukskrivningarna är halverad. Det är ett fantastiskt resultat. Men eftersom det handlade om stora reformer som genomfördes relativt snabbt fanns det människor som kom i kläm.
Regeringens lista på nya förslag siktar in sig på att hindra situationer där människor faller mellan stolar och upplever sig som systemets fångar. En avgörande del i det arbetet handlar om att reformera försäkringskassan som myndighet. Det här är viktiga uppgifter för att människor verkligen ska känna trygghet i det svenska sjukförsäkringssystemet. Men det är ingen reträtt för allianspolitiken. Det är en fortsättning. Sverige har inte råd att gå tillbaka till hur det såg ut före 2006.