Den som betraktar den årliga motorcykelkortegens parad genom Västervik, finner att den består av en lika fascinerande som brokig skara människor. Allt från trinda familjefäder med minstingarna på bönpallen, till frigjorda ”hojbrudar” som stolt visar upp sina motoriserade ögonstenar. Det intressanta är emellertid inte bara de passionerade motorcyklisterna utan också publiken, för längs gatorna finner man gammal som ung, motorentusiast som körkortslös, ivrigt påhejande den nästintill ändlösa kortegen.
Den stora frågan blir naturligtvis varför denna motorburna subkultur med sin förkärlek för långa skägg och lädervästar kan engagera en hel kommunbefolkning. Svaret finner vi troligen i vad motorcykeln symboliserar. För bortom den första anblicken, blir folkfesten en betydligt mer mångbottnad manifestation.
Faktum är att kortegen blir en hyllning till den fria och oberoende landsbygden. Med den saken menas att det motorburna livet är en förutsättning för att landsbygden ska kunna överleva den intensiva urbaniseringen som avbefolkar skogslänen och därmed gör den mindre intressant för politikens väl- och investeringsvilja.
Nej! Stopp och broms, det där är ren och skär bensinromantik. Bil eller motorcykel är ingen nödvändighet för landsbygden eftersom kollektivtrafik är lika möjligt här som någon annanstans, tänker säkert den miljöengagerade läsaren. Åtminstone är det ett inte helt ovanligt argument från miljöpartister som vill höja bensinskatten för att på vis minska bil- och motorcykeltrafiken till förmån för att fler ska ta kollektivtrafiken, även i våra avkrokade delar av världen.
Även om kollektivtrafik har sina fördelar på landsbygden och en effektiv järnvägsförbindelse mellan Tjust och Linköping kan vara en av de enskilt viktigaste investeringarna för kommunen, visar de senaste årens bekymmer med Tjustbanan hur farligt det är för landsbygden att göra sig för beroende av offentlig kollektivtrafik. Som Västerviks-Tidningen kunde rapportera under föregående vecka, lämnade endast fyra av tio tåg perrongen under juli månad vilket antas vara ett utfall av dåligt underhållen järnväg och snåriga avtal.
Järnvägsproblemen visar att landsbygden lämnas ensam när kollektivtrafiken står still. Den bil- eller motorcykellöse med ärenden i Linköping blir isolerad och beroende av den rikspolitiska viljan att prioritera Tjustbanan framför de lika eftersatta stambanorna, vilket knappast lär inträffa eftersom våra glesbefolkade trakter inte vinner några val åt röstfiskande riksdagspartier.
Innan Tjustbanan är att lita på finns ingen anledning för den motorburne att förlita sig på kollektivtrafiken. Men inte ens då finns skäl att sälja bilen eller motorcykeln. Det motorburna livet är en garanti för att vidsträckta och glesbefolkade kommuner förblir en integrerad del av landet, även när tågen inte går enligt avtal.
Därför blir den årliga motorcykelkortegen inte bara en folkfest för västervikarna, utan en frihetskortege för hela landsbygden.