För några veckor sedan sändes det sista avsnittet av Ulf Kvenslers kritikerrosade Molanders (SVT, 2013). Det vill säga berättelsen om den kultiverade storstadsfamiljen flytt och anpassning till småstadslivet. Efter att läkaren Fanny Molander kollapsar på arbetet, bestämmer sig maken och konsertpianisten Olof Molander för att familjen gör bäst i att fly det hektiska storstadslivet. De flyttar till Olofs barndomsstad Alingsås, till barnen Linus och Alvas stora förtret. Olof blir chef för stadens kulturskola och finner sig snart som dirigent för det lokala musiksällskapet, varpå familjelyckan sakta men säkert omkullkastas på nytt. Vid sidan om att vara ett sällsynt välskrivet tevedrama, lyckas även berättelsen fånga en svensk självbild i förändring.
Varför skulle ett tevesänt drama kunna säga något viktigt om den svenska självbilden? Jo, för att ett samtida tevedrama ska fungera, måste det relatera till sådant som människor identifierar sig med. Miljöerna måste vara bekanta, värderingarna ligga i tiden och problemformuleringarna samspela med våra vardagsbekymmer. Alltså blir tevedramat en slags manifestation av den samtida genomsnittsmänniskans föreställningsvärld.
Vad kännetecknar då förändringen mellan vårt och tidigare decenniers teveproduktioner?
Inte minst är det miljöerna som förändrats. Till skillnad från exempelvis dramaserien Svenska Hjärtan (SVT, 1987) eller komediserien Svensson Svenssons (SVT, 1994) grå radhuslängor, spelas Molanders ut bland den borgerliga småstadens pastellfärgade putsfasader. Miljöerna är ofta tidlösa och kultiverade vilket inte minst kännetecknas av den klassiska musiken som utgör ett bärande element under dramats gång. Förvisso genomsyras berättelsen av en stor portion ironi men detta betyder knappast att miljöerna framställs parodiskt.
En annan intressant sak är att man inte stöter på nittonhundratalets tradition att pliktskyldigt skildra klassförhållanden. Människan framställs inte som mer ond bara för att hon skulle råka ha det gott ställt. Det finns heller inget ont med strävandet efter klassisk konst eller bildning. Olofs besatthet med att utveckla musiksällskapet får förvisso konsekvenser för människorna omkring honom, men knappast för samhället i stort. Det är alltså inga politiska stereotyper, likt de mellan föräldraparet i Svensson Svensson som ställs mot varandra. Istället är det karaktärerna och deras mångbottnade relationer till varandra som driver berättelsen framåt.
Även de värderingar som bär dramat har omkullkastats. Här finns inga moralkakor om maktstrukturer och patriarkalt förtryck. Istället möter tittaren ett mer klassiskt dygdebatteri. Sonen Linus klarinettövningar ger utdelning i musiksällskapet, dottern Alvas tonårsuppror går i stöpet och Olofs besatthet visar priset för att inte prioritera familjelivet.
Vår tid kännetecknas alltså av ett allt mer opolitiskt och klassiskt tevedrama. Dess kärna är inte det ideologiska utan det mänskliga och tidlösa. Och även om de flesta av oss trots allt inte gått och blivit borgerliga elitister med finkulturella intressen, har synen på oss själva förändrats så att vi identifierar oss med familjen Molander. Frågan är bara vad det beror på?
Möjligen finner man förklaringen i att vi fortsätter att få det allt bättre samtidigt som svenskarna konsumerar mer kultur än några andra. Dessutom är det knappast omöjligt att våra generationer är trötta på politiska moralpredikningar om hur vi bör sköta våra familjer eller fördela hushållsarbetet. Vi har blivit mer opolitiska och vill inte att ideologierna ska följa med oss hela vägen hem – allra minst till vår underhållning som ska få oss att fly vardagen för en stund. Våra liv har helt enkelt gått och blivit mer molanderska i någon mening. Därför är det inte särskilt konstigt att vi hellre ser oss själva genom familjen Molander, än det förra seklets betonggrå radhusskildringar.