Imperiernas argumentation är lika bekant som uråldrig och den äldsta handboken på ämnet finner man troligen i Vergilius (70-19 f.Kr.) Aeneiden. Berättelsen om den trojanske fursten Aeneas irrfärd över Medelhavet som slutligen leder fram till grundandet av Rom, är nämligen lika mycket ett försvarstal för imperiet som ett av litteraturhistoriens främsta epos.
Aeneiden är ett sant propagandaverk beställt av kejsare Augustus (63 f.Kr.-14 e.Kr.), som etablerade det romerska imperiet. Aeneidens argumentation bygger i korta drag på att imperiet är den enda garantin för varaktig fred. Det är ett lockande löfte som mässats av stormaktsförespråkare från världens alla hörn och politiska led sedan dess – till och med i våra dagar.
Senaste exemplet hämtas från Europeiska kommissionen. VT har tidigare berättat om hur kommissionens vice ordförande Viviane Reding regelbundet talar om behovet av ett ”Europas förenta stater”. Även brittiska ”The Daily Telegraph” uppmärksammade i veckan hur det bland Bryssels institutioner arbetas idogt för att upprätta en europeisk superstat där kommissionen blir unionens regering och medlemsländerna provinser med begränsat inflytande. Reding menar dessutom att den växande gruppen unionsskeptiker bäst besegras genom en intensiv kampanj för ett politiskt enat Europa ( Telegraph 8/1).
Hennes främsta vapendragare är kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Under ett tal tidigare i år gjorde han det tydligt att även första världskrigets kyrkogårdar kommer användas som argument mot kritiker under EP-valrörelsen. Det vill säga att alla kritiker som motsätter sig unionens utveckling – den europeiska superstaten – riskerar att dra krig över Europa.
Kommissionens ordförande kan knappast ha läst sina historieböcker särskilt väl med tanke på att första världskrigets slut inte var några stormaktsambitioners utan på många vis de europeiska nationalstaternas triumf.
Första världskriget var en lika brutal som oönskad uppgörelse mellan kontinentens stormakter. Efter kriget upplöstes stormakter som Kejsartyskland och den Österrikiska dubbelmonarkin, medan länder som Polen, Tjeckoslovakien och Baltstaterna växte fram i dess ställe. Det var ett led i den dåvarande amerikanske presidenten Woodrow Wilsons utopiska ambition att världens alla folk skulle få en egen stat. Så kom aldrig att bli fallet och några decennier senare skulle de fascistiska, nazistiska och kommunistiska regimerna lägga många av kontinentens unga stater under sig och bevisa att vare sig freden eller friheten kan tas för given, ens i de moderna demokratierna.
EU är fortfarande ett legitimt fredsprojekt, då ingen tid har varit så pass civiliserad att människor inte betraktat våld som en eventuell lösning på konflikter. Men är imperiet, eller den europeiska superstaten som kommissionen argumenterar för, verkligen den enda garantin för fred på kontinenten?
Kejsare Augustus imperiepolitik ledde förvisso till två sekler av relativ fred för det romerska imperiet. Så långt talar allt för att en superstat kan garantera varaktig fred. Emellertid menar många att freden kunde bevaras eftersom det brokiga imperiet upplevde en kraftigt ökad ekonomisk tillväxt under samma tidsperiod, snarare än att större delen av kontinenten lydde under samme kejsare.
Idén skulle i alla fall få stöd av den franske ekonomen Frédéric Bastiat (1801-1850). Han menade att handelsvaror snart skulle ersättas av det taktfasta stöveltrampet från militärer om människor slutade mötas över landsgränserna. Det ligger mycket i att handel föder fred och principen bygger unionens bärande idé om den fria rörligheten mellan människor, varor, kapital och tjänster.
Om utbyte mellan människor leder till kunskap och tolerans så leder handel till välstånd och gör det rent ut sagt för dyrt att bedriva krig. Men för att människor ska kunna röra sig fritt över gränserna behövs knappast någon superstat och freden har kunnat bevaras mellan medlemsländerna sedan andra världskriget, trots att unionen bestått av självständiga stater.
Den som motsätter sig tanken på en europeisk superstat behöver alltså inte vara någon lömsk missnöjespopulist. Nej, snarare är det en frihetlig idé att värna de europeiska staternas självständighet så länge det inte sker på bekostnad av den fria rörligheten. Det är dessutom en av de mest europeiska ståndpunkter man kan ha eftersom kontinentens historia till mångt är den om individers, nationers och staters strävan efter frihet, inte sällan mot makter med imperieambitioner.
Med facit i hand kan man fråga sig om det inte är kommissionens makthunger, snarare än medlemsländernas vilja till självständighet, som äventyrar freden på kontinenten?
Vergilius hade säkert opponerat sig, men så kom också det romerska imperiet att krevera.