I fredags berättade ledarsidan om hur Kristdemokraternas tidigare försvarspolitiska talespersoner, samt nuvarande talesperson Mikael Oscarsson (KD), kräver att partiet omvärderar sin negativa inställning till Nato. Utspelet får betraktas som ett opinionsbildande utspel inför partistyrelsens sammanträde vilket ägde rum under helgen. Efter långa förhandlingar säger sig nu partiledaren Göran Hägglund (KD) vara beredd att utreda ett svenskt medlemskap.
Med den kristdemokratiska partistyrelsens helomvändning öppnas möjligheten för ett svensk Nato-medlemskap att bli något annat än en dröm för försvarsivrande folkpartister.
Frågan om varför ett femprocentspartis inställning till försvarsalliansens påverkar riket behöver med all sannolikhet sin förklaring. Tidigare har endast Folkpartiet och Moderaterna ställt sig positiva till ett medlemskap. Dock har det senare inte drivit frågan aktivt och säger sig istället vänta på ett finländskt beslut vilket med all sannolikhet kan förklaras med att frågan är känslig i opinionen. Centerpartiet har i stället eftersökt en utredning om medlemskap, vilket varit en trygg position där man inte behövt ta ställning (utan att bli anklagad för att inte tycka någonting) så länge Kristdemokraterna vidhållit sitt tidigare motstånd. Men nu är alltså samtliga regeringspartier tekniskt sett för en utredning, vilket bör föranleda att något faktiskt sker i frågan om rikets framtida försvarssamarbeten.
Sverige är i dag Natos mest utpräglade samarbetspartner och svensk försvarspolitik har sedan kalla krigets början byggt på stöd från försvarsalliansen. Samtidigt bedyrade försvarsalliansens ordförande Anders Fogh Rasmussen tidigare i år att garantier endast tillfaller fullvärdiga medlemmar. Ett medlemskap skulle således erbjuda garantier vi saknar samtidigt som det ger verkligt inflytande i en försvarsallians vi mer eller mindre redan är en del av.
Dessutom är en folkvald regerings främsta uppgift är att garantera medborgarnas säkerhet, även i förebyggande syfte. För det krävs en kompetent och stridsduglig försvarsmakt. En sådan uppnår man genom att antingen upprätthålla den själv eller att ingå försvarsallianser. Med den numera internationellt ökända försvars(o)förmågan och den moderata oviljan att ta i känsliga frågor ens med tång, står det klart att regeringen varken garanterar det ena eller det andra. Därför blir det nu svårt för regeringen att undvika en omfattande utredning om ett eventuellt medlemskap i försvarsalliansen. Först då finns svart på vitt om vi gör bäst i att gå från ett nja till ett ja eller åtminstone kanske.