I den kristdemokratiska självbilden reflekteras ofta rekordresultatet från 1998 på 11,8 procent. Men det resultatet är inte riktigt representativt för partiets valsiffror genom åren. Snittet, om man lägger samman alla 15 valresultat partiet har bakom sig, är betydligt blygsammare - 4,01 procent. Med detta sagt betyder det dock inte att Kristdemokraternas potential att bli ett större parti underkänns.
För den som tror att de kristdemokratiska värdena kan locka fler väljare än i dag gäller det att inte bortse ifrån de problem som partiet brottas med. Det är pudelns kärna i den diskussion kring partiledarposten som nu pågår.
Mats Odell, mångårig trotjänare och kickad minister, ställer som bekant upp som motkandidat till nuvarande partiledaren Göran Hägglund. Odell surfar på ett politiskt missnöje med Hägglund och det faktum att partiet blivit allt mindre under Hägglunds tid som ledare. Tydlighet efterfrågas och ett vassare ledarskap. Under de månader som Göran Hägglund öppet utmanats har han på flera arenor framstått som tydligare och tuffare än tidigare. Säkert har processen manat till eftertanke och handling - vilket är mycket positivt.
Valberedningens förslag till partiordförande var väntat och är välmotiverat - Göran Hägglund. Vice ordföranden Maria Larsson får också förnyat förtroende av valberedningen. Som andre vice ordförande nomineras David Lega, kommunalråd i Göteborg.
Således väljer valberedningen att peta Odell från posten som andre vice partiledare. Ratningen är logisk eftersom Odell är Hägglunds huvudmotståndare. Däremot vore det önskvärt om någon från den del av partiet som lyft fram Odell, funnits med i presidiet.
De människor som väljs in i den nya KD-ledningen väljs till att vara aktiva deltagare i en överlevnadsexpedition. En sådan expedition behöver olika kompetenser, förmågor och inriktningar för att möta de alla faror som lurar i den politiska djungeln. Samtidigt gäller det att alla kan arbeta tillsammans och mot samma mål - här i ligger den stora utmaningen och valberedningens dilemma.
Om någon trodde att Odells anhängare skulle ge vika i och med fredagens besked från valberedningen, tog dessa fel. Förslaget kan givetvis ses som en provokation av de Odelltrogna och sådant kan stärka kamplusten. Så har då uppladdningen inför den avgörande striden på rikstinget i Västerås i slutet av januari gått in i ett nytt skede.
Redan har en av Odells anhängare - riksdagsledamoten Tuve Skånberg - gått ut i media i ett fränt angrepp på David Lega. Sådana hugg gynnar inte ett krisande parti och heller inte Skånbergs sak - att stärka förtroendet för Odell. Bland Hägglunds anhängare kan också frågan ställas om deras sak gynnas av debattartiklar av den art som ett antal KD-politiker hade i lördags i Svenska Dagbladet, där de krävde att Odell skulle dra tillbaka sin kandidatur och sluta upp bakom Hägglund. Även om deras intention med debattartikeln i grunden är god, lär den redan revanschsugne Odell bli ännu mer hungrig av sådana inlägg.
Få ordvitsar om Kristdemokraterna är väl så uttjänta som omskrivningen till krisdemokrater. I dagsläget är frågan om inte krigsdemokraterna passar bättre.
Klarar inte de olika delarna i partiet att arbeta tillsammans har partiet ingen framtid. Så enkelt är det. Fredspipa måste blåsas efter slaget i Västerås den sista helgen i januari. Då är det också dags att "vända andra kinden till" och jobba för det gemensamma målet. Kristdemokraterna är i behov av förnyelse och kanske också i viss mån av nya företrädare. Men framförallt behöver partiet arbetsro.