Den polerade självbilden är en socialdemokratisk paradgren, men utan att rucka på den granskar man heller inget på djupet. Kanske är det ovan beskrivna just vad som skrämmer väljare från att lägga sin röst på Socialdemokratin - att partiet vill vara något annat än just ett parti bland andra. Partiet är för många synonymt med makten och med rörelsen som en trögrörlig koloss förankrad, för att inte säga cementerad, i en tid som flytt.
När nya väljargrupper i nya generationer ska attraheras är kanske inte det visionslösa och kompromissökande maktpartiet utan makt det som är mest spännande och intressant. Frågan är om den egna bilden av det unika stämmer överens med vad väljarna önskar i form av särprägel. Troligen är så inte fallet - partiet fick 25,6 procent i måndagens opinionsmätning från United Minds som publicerades i Aftonbladet.
Rapporten som den socialdemokratiska kriskommissionen levererade i går andas självkritik, både politisk och organisatorisk, men det är inte utan att rapporten också ger en doft av svunna tiders klassiska socialdemokrati med bidragslinje, regleringar och skattehöjningar.
Något ironiskt önskar kriskommissionen mer samarbete med de borgerliga samtidigt som de flaggar för höjda skatter. Dessutom är det något anmärkningsvärt att S föreslår skattehöjningar i ett samhällsklimat som dagens där skattesänkningar är något som de borgerliga vinner gehör för hos låg- och medelinkomsttagare.
Det är inte utan att det är en smula märkligt att Socialdemokraternas krisrapport redovisas en dryg månad före partiledarvalet som sker på extrakongressen i mars. Rörelsen hinner knappt ens ta emot rapporten förrän en ledare ska väljas. Partiledaren torde gå hand i hand med den politik som denne kommer att vara satt att föra, men vilken politisk inriktning som kommer att bli aktuell får vi inte svaret på förrän långt efter att den vita röken syns i skorstenarna på högkvarteret på Sveavägen 68. Ännu underligare framstår det när kriskommissionsrapporten rekommenderar ett mer öppet valberedningsförfarande då valberedningsarbetet redan är i full gång och definitivt inte kan karakteriseras som särskilt öppet. Varför kunde inte valberedningsarbetet väntat att börja tills kriskommissionens rapport var lagd? Hela processen, från valnatten till i dag, uppfattas som hastig och hafsig. Kanske skulle nuvarande ledning suttit ett tag till för att lägga grunden för något mer bestående. Brådskan och hastigheten visar på allvaret i krisen. Rörelsen värker. Den förr så stolta Socialdemokratin håller på att förvandlas till något så banalt som ett parti som andra. Visst gör det ont när knoppar brister.
En gång i tiden var Socialdemokratin och arbetarrörelsen detsamma som staten. Maktskiften betraktades som nästintill omöjliga och när de skedde beskrevs de som kuppartade. Då var Socialdemokratin unik i sin makt. I dag är S långt ifrån den positionen. Allt eftersom tiden hunnit ikapp den svenska Socialdemokratin har partiet blivit allt mer som ett parti som andra. Men kriskommissionen slår redan i den första raden fast att "Socialdemokratin är inte ett parti som andra". Ska partiet ens ta några små steg mot att närma sig målet som noteras i rapporten - "att bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti", krävs just ödmjukheten att inse och erkänna att man blivit ett parti som andra.