Det gäller författaren Anders Källgårds förslag att subventionera det bofasta livet på skärgårdsöarna, som under föregående vecka uppmärksammandes av VT. Steijer är kritisk till förslaget och menar att ”skärgården och dess befolkning är fragment av en svunnen tid”. Det är en värld av flakmopeder och nätlagande fiskegubbar som tillsammans med resten av landsbygden går en ödesmättad död till mötes. Därför ställer hon sig frågande till om det verkligen är rimligt att betala för landsbygdens småskolor, bredband och arbetslösa.
Även om Steijer har helt rätt i att livet på skärgårdsöarna inte bör subventioneras, genomsyras texten av en attityd som får en att fundera på om hon känner landsbygden över huvud taget.
Först och främst dömer Steijer ut den värld som mer än en tredjedel (!) av svenska folket kallar sitt hem. Hon menar indirekt att landsbygdsbefolkningen inte gör sig förtjänt av välfärden, eftersom de valt att bo och leva utanför stadens bekvämligheter – det är en minst sagt djärv position i debatten.
Sedan kan man begrunda sanningshalten i hennes bild av skärgården, för nog tycks den förblindad av sommargästens pittoreska föreställningar om en värld av skepparkransbeprydda gubbar som med pipan i hand sitter och sörjer småbrukens och fiskerinäringens minskade betydelse. Den som gjort skärgårdskommunerna ett ordentligt besök de senaste decennierna finner nämligen att de mår förhållandevis väl. Förvisso finns få fastboende på öarna, men längs kusterna trängs välmående turistorter med ett dynamiskt småföretagarklimat som knappast sörjer utvecklingen. Faktum är att många av de landsbygdskommuner som har störst tillväxt råkar vara just skärgårdskommuner, så för att vara döende får man säga att flakmopparnas och skepparkransarnas värld tycks ganska så vital.
Därefter kan man ju alltid ställa sig frågan om landsbygden parasiterar så förfärligt mycket på stockholmarnas skattemedel. Stockholm är en av världens mest snabbväxande städer, men var kommer alla inflyttarna ifrån? Ja, de kommer i hög grad från landsbygdskommunerna. Dess befolkning reser till städerna, arbetar, gör rätt för sig och i bästa fall kommer en del tillbaka till bygden, såsom de gjort i alla tider. På så vis drar landsbygden ett betydande strå till stacken för att bidra till tillväxten i huvudstaden. Det är ett perspektiv i urbaniseringsdebatten som förtjänar att lyftas betydligt oftare.
Det är knappast någon som förnekar att landsbygden har problem. Vare sig det gäller avfolkning, infrastruktur eller att motsvara företagens rekryteringsbehov med landsbygdsbefolkningens kunskaper. Men det är insikter som driver landsbygdskommunernas vardagliga arbete för tillväxt och oberoende, utan storstadspressens förmanande påminnelser.
Skärgårdsfolket förväntar sig inte några subventioner, inte minst eftersom det strider mot dess tradition av företagsamhet och oberoende. Vad många av den rikstäckande dagspressens landsbygdsprenumeranter däremot förväntar sig, är att bli betraktade som något mer än fragment från en svunnen tid.