Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) är syster till journalisten och programledaren Karin Hübinette. När Engström blev minister i Reinfeldts regering sparkades Hübinette från programledarskapet i det politiska nyhetsmagasinet Agenda. Kopplingen dem emellan ansågs av SVT som olämplig. Mindre än ett år senare sitter Karin Hübinette i tv-rutan igen som ledare för en ny talk show där hon bland annat intervjuar politiker. Nog är det en smula underligt.
I tisdags gästade Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund Hübinette. Inte alla frågor eller påståenden var de vassaste eller mest relevanta. Snarare fördomsfulla och banala, frågor som: "Kristdemokraterna - vill du att man ska förknippa ert parti med kyrkan?" eller påståendet om att många kristdemokrater får frossa när homoäktenskap, abort och insemination kommer på tal.
Ett givet samtalsämne var förstås Kristdemokraternas krisartade väljarstöd. Det är något som inte ska förringas och som partiet på alla plan måste arbeta med. Det är alarmerande när ett parti har så usla siffror att riksdagsmandaten äventyras.
Samtidigt bör man hålla i minnet att KD aldrig varit ett stort parti. Partiet bildades i början av 60-talet och kom inte över fyraprocentsspärren förrän 1991 (7,1 procent). Valet därpå räddades partiet precis över spärren med 4,1 procent. I valet 1998 slog Alf Svensson KD-rekord med ett valresultat på nästan 12 procent. Därefter har det gått utför för partiet.
Kristdemokraterna är förstås inte ödesbundet till att vara ett litet parti, men när partiers krisande diskuteras är det relevant att se hur partiets historia ser ut, hur det politiska landskapet i allmänhet förändras och hur partiet sätter sina idépolitiska avtryck i debatten. Det är också relevant att påminnas om att partier krisar av olika orsaker. Inte sagt att den ena krisen är mindre allvarlig än den andra men Socialdemokratins kris är av annan karaktär än KD:s. Perspektiven blir ganska få och små i den allmänna debatten där en kris jämförs rakt av med en annan kris.
Det hyggliga intryck Hägglund ger gör att han är populärare än sitt parti. Men det räcker inte. Det gäller heller inte att enbart leverera politik i regeringen - det måste också kommuniceras ut. Vad görs, varför och hur?
Hägglund närmade sig det på ett bra och trovärdigt vis i tisdagens Hübinette. Med tydlighet förklarade han att han inte var nöjd med vad som åstadkommits i fråga om pensionärsskatterna, men framhöll vilka resultat som trots allt uppnåtts på grund av hans partis medverkan i regeringen. Så ska det låta. Det gäller att få valmanskåren att begripa att partiet gör skillnad.
Det må kallas konservatism eller kristdemokrati - men Sverige behöver inte ytterligare ett pragmatiskt socialliberalt parti. Kristdemokraterna är ett idéparti och bör så också vara i framtiden, men sedan valet verkar KD inte riktigt hittat sin politiska styrkurs och kommunikationsstrategi.
Den sista helgen i januari träffas landets kristdemokrater för att bland annat välja partiledare. Nyval eller omval - än verkar saken ganska oklar. Hägglund säger sig känna ett bra stöd i partiet samtidigt som somliga mätningar visar att många av medlemmarna tvivlar. Någon given utmanare finns dock inte. Det är lätt att ropa "byt ut" när det går dåligt. Men är det verkligen Hägglund som är problemet?
"Jag är taggad, jag vill ha revansch, jag vill se till att leda KD till nya segrar", sa KD-ledaren i tisdags. Bra, mer sådant, Hägglund. Fram med kamplusten.