Den här veckan inleddes med att två opinionsmätningar publicerades som visade att Miljöpartiet, Västerpartiet och Socialdemokraterna för första gången på väldigt länge tillsammans var större än alliansregeringens partier.
I Aftonbladets och United Minds mätning skjuter S i höjden och ökar med 6,5 procentenheter, överträffar valresultatet från 2010 och når 32,5 procent. Och Moderaterna rasar med 3,4 procentenheter till 29,3. Samma trend går att notera i Metro/YouGovs mätning där M tappar från 35,8 till 32,1 och S ökar - från 21,9 till 29,6. Jämför man de två regeringsalternativen som stod emot varandra inför förra valet så får de borgerliga 44,4 och det rödgröna 47,6 i Aftonbladet/United Mindes mätning och i Metro/YouGovs mätning 46,6 mot 47,3.
Det händer med andra ord grejer i opinionen. Också i Demoskopmätningen som publicerades i gårdagens Expressen förändras relationerna mellan blocken - där är det jämnt skägg nu. Försprånget som de borgerliga haft under ett bra tag är alltså intaget.
Skulle ett valresultat som ovan verkligen leda till ett maktskifte? Och är de rödgröna verkligen ett regeringsalternativ? Dessutom; inget av blocken skulle få majoritet utan Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare, precis som nu. SD får 5,4 i Metro/You/Gov och 7,5 i Aftonbladet/United Minds.
Det formella samarbetet som fanns mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna inför valet 2010 är sedan länge uppsagt. Således är det inte någon självklarhet att dessa partier skulle kunna komma överens om en gemensam regeringspolitik. Samtidigt har det skett ett närmande mellan Miljöpartiet och alliansens partier i vissa frågor under innevarande mandatperiod. Dessutom börjar Alliansen att offentligt blotta sprickor i fasaden. Kristdemokraterna står på sig i fråga om insemination och surrogatmödraskap, tidigare centerledaren Maud Olofsson anklagar Folkpartiet för att ställa till problem i regeringen och så har vi frågan om vapenexporten och "Saudiaffären" som splittrar regeringen. Och så vidare.
Regeringen har nöjt kunnat sitta och betrakta hur Socialdemokratin under Håkan Juholt gjort självmål på självmål, såväl politiska som retoriska och taktiska. Svenska väljarkåren hann nästan vänja sig vid att Socialdemokraterna fick resultat kring och under 25 procent. Därför blir det sensation nu, när S närmar sig och passerar 30 och de tre vänsterpartierna är större än alliansen.
Men än lär det dröja innan vi verkligen får se vad Socialdemokraterna vill föra för politik. Hittills är det lösa utspel och ingenting annat. När Sahlin tillträdde sköt siffrorna i höjden, besked om den politiska linjen hänvisades till framtiden och när väl politiken presenterades pyste luften ur de höga opinionssiffrorna.
Kanske har S lärt sig läxan. Åtminstone inger personuppsättningen kring nyvalde partiledaren, liksom han själv, ett visst lugn och ingjuter ett hopp om att S kan närma sig en mer stabil politisk kurs.
Detta måste Alliansen i stort och framförallt regeringen notera. Regeringen har börjat möta en delvis annan socialdemokrati, åtminstone retoriskt. Borta från S-toppen är svensk politiks svar på Dupont och Dupond - Juholt och Waidelich. Bara det gör att det kan bli match igen.