Inom ett år har Socialdemokraterna hunnit ha två partiledarval, dock av tämligen olika art. Centerpartiet och Vänsterpartiet har också bytt partiledare och dessutom genom helt öppna processer. Miljöpartiet har även haft sin valprocedur som resulterade i två nya språkrör. Och nu i helgen som gick var det Kristdemokraternas tur att genomföra ett partiledarval.
Den stora skillnaden i helgens partiledarval i KD jämfört med de andra partiernas, var att den sittande partiledaren utmanades. Men processerna har också sett annorlunda ut. V, C och MP:s förhållandevis öppna processer med utfrågningar av kandidater och debatter kandidaterna emellan har varit goda förebilder för hur framtida partiledarval kan genomföras. För medlemmarna i partierna, men också med respekt för den intresserade väljarkåren.
Processen i Kristdemokraterna har inte följt samma mönster, kandidaterna har inte debatterat mot varandra och det har varit en ganska smutsig kampanjtid med diverse beklagliga inslag.
Det går att beskriva Kristdemokraterna som ett splittrat parti i dag. Ungefär 70 procent av rikstingsombuden röstade på sittande ordförande, 30 på utmanaren Mats Odell.
Men givetvis går det också att vända på resonemanget. Hägglund klarade sig ganska bra. De verkligt missnöjda fick ge Hägglund en offentlig och tydlig markering om att det krävs förbättring och förändring. Dessutom kunde omröstningen ha blivit jämnare - med ett resultat på exempelvis 55 procent för Hägglund och 45 procent för Odell hade det säkerligen varit ännu svårare att gå vidare efter rikstinget.
Men för den som hellre vill se rikstingets sprickor finns dock minst ett ytterligare argument för detta. Inte bara partiledaren Göran Hägglund utmanades utan också hans ministerkollega Maria Larsson och i den omröstningen var det tämligen jämnt.
Maria Larsson, som var valberedningens kandidat, utmanades av en av den unga svenska borgerlighetens mest intressanta och knivskarpa politiker, Ebba Busch. Buschs kandidatur höll dessvärre inte hela vägen, med 122 röster mot 155 förlorade hon valet.
I ett val av Busch hade KD haft en stor möjlighet att direkt gå försoningens väg, genom att utse en av Odells anhängare till vice partiledare. Dessutom skulle partiets politiska profil ha mått bra av denna lysstarka politiker som en av de främsta i sitt parti.
Kristdemokraterna är Alliansens svaga länk. Utan KD:s röster är risken stor att de andra allianspartierna tillsammans blir mindre än den splittrade och rödgröna vänstern. Men det är inte bara av taktiska skäl som Kristdemokraterna bör finnas i Sveriges riksdag. När andra partier - förhoppningsvis tillfälligt - somnat in vad gäller ideologiskt intresse så finns det inom KD, framförallt i det yngre gardet, en frimodig, engagerad och utmanande idédebatt. Den idédebatten behöver borgerligheten som helhet -
såväl ute i organisationerna som i riksdags- och regeringskanslier.
Det räcker dock inte med att de redan frälsta, om uttrycket ursäktas, fortsätter att rösta på Kristdemokraterna. För då åker partiet ur riksdagen vid nästa val. Det går heller inte att förlita sig på moderata stödröster.
För att KD ska ha ett verkligt existensberättigande som svenskt riksdagsparti framgent, måste de partiaktiva bevisa för väljarkåren varför KD är relevant, vad som gör att en röst på partiet gör skillnad. Därutöver måste KD-politikerna lyckas fokusera på politiken och inte på inre slitningar. Hittills under mandatperioden har partiet inte lyckats särskilt bra på dessa fronter. Det är tid för försoning inom den svenska kristdemokratin - om de misslyckas med försoningen, ja då är det inte bara farväl Helgeandsholmen för KD i september 2014, utan troligen också adjö Rosenbad för resten av Alliansen.