Europaparlamentsvalet blev i alla avseenden populisternas. Men när många av medlemsländerna på kontinenten fick se högerpopulister utkonkurrera de traditionella partierna, var det vänsterpopulismen som skördade alla svenska framgångar. Någon annan slutsats kan svårligen dras av söndagens valresultat. Miljöpartiet blir den svenska parlamentsgruppens näst största parti, medan Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna tar plats i parlamentet.
För borgerligheten kan valet inte beskrivas som något annat än en katastrof, där såväl folkpartister som moderater förlorar varsitt mandat. Moderaterna faller dessutom ned till dryga 13 procent. En lika intensiv som nödvändig eftervalsdebatt är att vänta på det moderata partihögkvarteret vid Schönfeldts gränd.
En förklaring till resultatet är att gemene svensk har det så bra att de kan unna sig det borgerliga privilegiet att rösta marxistiskt. Åtminstone populistiskt. Det vill säga att de, till skillnad från många andra européer, lever i ett land som inte behövt ta politik på allvar sedan decennier. Svenskarna behöver inte tänka, de behöver bara känna. Då blir det lätt att rösta på partier som gör det enkelt för sig, som skyller all världens problem på förmögna, män eller invandrare. Trots att politiken bakom lättsålda paroller om solidaritet och feminism i själva verket kommer att stjälpa svenska intressen i EU.
En annan förklaring är att valet redan från början var ett missnöjesval, omöjligt att vinna för någon med goda ord om EU på agendan. Det är dock väl enkla slutsatser och mest sannolikt är att ansvaret ligger hos det bärande regeringspartiet.
Felet är emellertid inte den moderata Europapolitiken. Tvärt om har den varit beundransvärt principfast och det är knappast en omöjlig uppgift att förklara för väljarna varför moderata värderingar om fred, frihet och frihandel gynnar Sverige. Dessutom är Gunnar Hökmark tillsammans med Christofer Fjellner några av landets tyngsta tillgångar i Bryssel. Snarare är problemet nationellt och ligger i att deras moderparti här hemma tummat på det mesta som kan kallas moderat.
Fredrik Reinfeldts förnyelse firar ett drygt decennium. Hans löfte till partikollegorna var att förnya den moderata politiken, inga kor var för heliga för att slaktas. Det är onekligen något man tagit fasta på, särskilt inför årets valrörelse. Partiet har dagtingat bort sina ideologiska övertygelser i takt med att man infört skattestopp, öppnat för kvotering och talar alldeles för tyst om behovet av vinster i välfärden. Allt med en stilla förhoppning om att vinna en opinion som i allt högre utsträckning slår dövörat till när de får höra ord likt jobbskatteavdrag.
En sådan politik går förstås an så länge man har medvind, men när stiltjen kommer blir det värre. Resultatet av tio års förnyelse har till syvende och sist blivit att man, på punkt efter punkt, accepterat vänsterns verklighetsbeskrivningar. Till slut omöjliggör en sådan strategi borgerlig politik, den kräver socialistiska eftergifter. Då blir det inte obegripligt varför vänstern till slut fått det fullständiga greppet om samhällsdebatten, eller varför de schymanska feministerna nu tar plats i parlamentet.
Det blir rent ut sagt omöjligt att bygga en Europaparlamentsvalrörelse på traditionella moderata principer, om de inte värnas av partiet hemmavid.
Även om söndagens val inte nödvändigtvis säger något om september, finns en viss risk att det ger en föraning om vad som kan ske i riksdagsvalet. I sådana fall blir höstens val en fråga om ideologi och kommer inte kunna vinnas av moderata partiaktivister vars politiska djup består av inövade slagord och en telefonförsäljares ihärdighet – det partiet behöver är genuina idépolitiker. Alltså den sorts politiker som byggde det moderata existensberättigandet under föregående sekel, genom att rakryggat stå upp för den liberalkonservativa idétraditionen när de socialistiska vindarna ilade som hårdast. Det vill säga den sorts moderater som på senare år skrämts bort eller exilförlagts till Bryssel, på grund av den ideologiska förödelse som förnyelsen lämnat efter sig.
Moderaternas valresultat är tillräckligt uselt för att ifrågasätta om partiet fortfarande är moget sin historiska uppgift att mota extremismens rörelser i grind. Partiets huvudbry och huvudsakliga fråga under eftervalsdebatten blir således om man i vissa avseenden inte förnyat sig till vägs ände, till förbannelsens brant.