Skogsbranden i Västmanland har utan tvekan varit en tankeställare för många. Som ofta finns det ett stort intresse av att hitta en syndabock som branden kan skyllas på. Även om mycket tycks tyda på att en markberedare skapat den tändande gnistan, vilar ansvaret för det senare brandförloppet i huvudsak på de inblandade räddningstjänsterna.
Inget är lättare än att vara efterklok, men brandkatastrofen visar hur viktigt det är att sätta in så stora insatser man kan, så tidigt man kan. Inledningsvis hade man rimligen de bästa förutsättningarna att kontrollera branden.
Brandförloppet visar med all tydlighet hur viktigt det är att samhället har en beredskap att snabbt kalla in förstärkning och utnyttja alla till buds stående resurser. Oavsett om det handlar om grannkommunernas brandkårer eller försvarets helikoptrar måste samordningen fungera.
Trots att regeringen håller på att tillsätta en utredning, som ska ta reda på vad som hänt och vad som kan förbättras, hörs redan nu krav på regler för arbete i skogen under torra förhållanden.
Idag är det upp till skogsbruket självt att bedöma riskerna för gnistbildning vid skogsarbete. Det är väl känt inom branschen att inte bara markberedare utan även de kedjor och band, som läggs på skogsmaskinernas däck som slirskydd, kan orsaka gnistbildning.
Vänsterpartiet tycker att en myndighet ska fatta beslut om när man ska få arbeta i skogen vid torr väderlek. Miljöpartiet är inne på samma linje, även om man kan misstänka att de samtidigt ser en chans att motarbeta skogsmarkberedning.
Frågan är om det i dagsläget inte är förhastat att vilja lägga nya arbetsuppgifter på någon tillsynsmyndighet. Dessa krav borde kunna anstå till utredningen är klar. Medvetenheten om brandriskerna i skogsbruket har väl aldrig varit större så nya regler brådskar inte.
Allmänt verkar det som om varje kris eller katastrof måste åtföljas av krav på regleringar och nya arbetsuppgifter för myndigheter. Den gemensamma nämnaren i dessa krav är att individens ansvar flyttas till en myndighet eller regelverk.
Om man leker med tanken att en skogsmaskin startar en brand i ett område där den ansvariga myndigheten tillåter exempelvis markberedning. Är det då ett tecken på att myndigheten inte gjort sitt jobb, eller att utföraren varit oförsiktig? Olyckor händer, med eller utan rutiner, policys och myndighetsbeslut, det är tyvärr verkligheten, man måste våga ha tilltro till att de verksamma i skogen inte tar onödiga risker.
Det återstår att se vad utredningen kommer fram till, men visst finns det skäl att fundera på brandriskerna i skogsbruket. Man kan tänka sig att ett eldningsförbud för allmänheten också skulle innebära särskilda åtgärder för att hindra gnistbildning från skogsmaskiner måste vidtas.
Oavsett om Sala-branden kommer att föranleda några nya regler, om när skogsarbete får utföras, kommer man aldrig ifrån att det alltid handlar om personliga riskbedömningar i varje enskilt fall. Oavsett om de är maskinförare eller myndighetspersoner som gör bedömningen.