Gamarna missbedömde dock situationen också denna gång. Gamarna, eller rättare, de mest fanatiska av anhängarna till den svenska republiken, såg sin chans att förvandla den uppstådda förtroendekrisen för kungen till en kris för det svenska statsskicket.
Boken Den motvillige monarken skulle vara den första tunga attacken mot vår monarki.
På landets talrika radikala ledarsidor, på debattplats i tidningar, på webbforum och i tv- och radiodebatter har diskussionen pågått med ett tämligen vinklat budskap. På nyhetsplats i framför allt förmiddagstabloiderna, men också i så kallade "granskande" tv-program, har de republikanska idéerna haft fritt spelrum. Att vara objektiv och granskande har per definition lätt förväxlats med att ha en republikansk agenda.
Under det förra veckoslutet kunde Expressen publicera den utlovade bilden på kungen i en prekär situation. Experter har uttalat sig och konstaterat att bilden med största sannolikhet är fejkad. Frågan är om det ens är en bild av kungen själv som är inklippt i bilden. Nu utlovas, av samma skumma källor, fler bilder och kanske till och med filmsekvenser. Löftena och ryktena börjar bli minst sagt tröttsamma.
Misstankarna som riktats mot kungen har helt klart skadat kungafamiljens anseende. Alltifrån uppgifter om kaffeflickor till samröre med grovt kriminella har cirkulerat.
Skulle det i framtiden visa sig att kungen inte talat sanning då han inför svenska folket nekat till att ha haft kännedom om vännernas kontakter med den undre världen, är det givetvis skäl till att ifrågasätta kungens lämplighet att fortsätta som vår regent. Där är vi inte i dag, långt därifrån. Med tanke på den offentliggjorda bilden kan man dessutom misstänka att kungen de senaste dagarna stärkt sin ställning.
Kritik av kungens påstådda agerande är en sak. Kritik av monarkin som vårt statsskick är något helt annat. Onyanserad sammanblandning av dessa bägge områden ger en debatt som inte är värdig vare sig den ena eller andra sakfrågan.
Dessutom bör det hållas i minnet att det inte finns några system i vilka människor ingår, som är utan brister. Människans ofullkomlighet ger upphov till dessa, det gäller såväl i en monarki som i en republik.
Skälen är många till att Sverige inte ska överge sitt månghundraåriga statsskick. Monarkin är en av vårt lands viktigaste nationella symboler. Ett kitt som håller samman medborgarna och en del i det vi identifierar som det svenska.
Monarkin har förändrats genom tiderna till att i dag stå över dagspolitiken och det politiska spelet. Det är en ordning värd att värna - inte minst i ett oroligt och snabbt skiftande tidevarv som vårt. Vårt lands statschef är en samlande symbol - på ett helt annat sätt än vad en partipolitiskt färgad politiker någonsin skulle kunna vara.
Opinionsmätningar och förtroendeundersökningar om svenskarnas inställning till kungahuset och monarkin görs nu och då. För tillfället råder en opinionssvacka - sådana har såväl statsskicket som kungen genomlidit flera gånger tidigare, men så småningom har såväl person och institution återfått sitt starka förtroende.
Det går också att konstatera - så här efter ett intensivt år av attacker - att något smaskigt köttstycke i form av en krossad monarki blev det inte heller denna gång för de hungriga svenska republikivrarna.
Precis som traditionen bjuder håller kungen på söndag sitt årliga tal till alla svenskar - hemma och utomlands.