För de nyvalda politikerna i fullmäktige och de som ska tillträda i nämnder och styrelser råder det ingen brist på framtidsutmaningar. I början av veckan redovisade VT hur stor den kommunala pensionsskulden är. Det är inga småsummor och för varje medborgare bör siffrorna tjäna till eftertanke kring vad det är som gör att varje enskild medborgare i kommunen är skyldig 45 250 kronor. Svaret består i den syn på offentliga sektorn som nästintill är allenarådande i svenskt politiskt liv - nämligen att det offentliga ska sörja för så mycket mer än enbart kärnan i uppdraget. Hans Jensevik på Svensk kommunrating gjorde en given passning till Västerviksborna i VT:s artikel i tisdags - "Om jag vore pensionär i Västervik, skulle jag för min framtids skull välja en något lägre servicenivå och betala lite mer". Det man har som alternativ är mycket sämre service till mycket högre kostnad. Det är ett viktigt dilemma som kommuninvånarna står inför med tanke på den enormt stora grupp av 40-talister som snart kommer att pensioneras.
I kommunalrådet Harald Hjalmarssons två debattinlägg i veckan är det uppenbart att hans vision är att dryga ut skattekronorna och stärka civilsamhället och det är bra visioner, men hur kommer dessa tankar att konkretiseras?
I det första fallet talas det om konkurrensutsättningar, tvärsektoriella uppdrag och självstyrande enheter. Bra och positivt det med, men många frågor återstår. I vilken omfattning? Inom vilka områden? I hur hög grad? Är kommunmajoriteten djärvheten själv eller kommer man att backa för eventuella påtrycknings- eller intressegrupper? Kommer villkoret om en viss vinst vara högre ställt än principer om att förändra? Och något om utförsäljningar av kommunala bolag finns inte med i visionen.
Det civila samhällets främsta resurs är människors kraft och vilja. Det absolut mest effektiva sättet att öka civilsamhällets ekonomiska resurser och därmed också möjligheter att växa sig starkt, borde vara att minska den skattebörda som hänger över kommuninvånarna. Då får medborgarna större makt över sina pengar och kan i högre grad göra sina egna val och exempelvis investera i företag, föreningar och organisationer.
Diskussionerna om den offentliga sektorn, kommunens engagemang och en starkare civil sektor hänger intimt samman. Vi har haft en stark tro på det offentliga i Sverige och har det alltjämt. Kommande generationer lär inte tacka dagens medborgare och politiker om de nonchalerar problemen som kommer att uppstå när den åldrande befolkningen ska försörjas av allt färre. Att ta bort vårt stränga fokus på den offentliga sektorn och föra ljuset över till civilsamhällets möjligheter kommer inte att göras i en handvändning, det kommer att krävas mycket tid och opinionsarbete.
Den förra periodens regerande gynnade Harald Hjalmarsson och hans moderater i valet. Däremot var det med nöd och näppe M, FP, C, KD och VDM höll majoritetsställningen, dessutom backade de flesta av småpartierna. Även om det antagligen blir en ny vända med de tidigare styrande partierna vet vi inte säkert om de kommer att samverka i en period till eller om något av förlorarpartierna tagit sin Mats ur skolan, i enkel eller dubbel mening. Det återstår tre veckor av 2010, det börjar bli dags att presentera mandatperiodens laguppställning.