Vänsterpartiet förvandlade en obetydlig fråga till något av gigantisk vikt när partiet krävde sluten omröstning, i samband med valet av riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD). Eftersom det inte fanns några motkandidater, valdes den kontroversielle sverigedemokraten efter en långdragen process i kammaren. Sveriges riksdag har alltså visat att den är beredd att gå långt för att triumfera med meningslösa symbolhandlingar mot SD. V visar i sin tur att enskilda partier numera obekymrat bryter mot den riksdagspraxis som annars är tänkt att stå över partipolitiken.
Hur talande är inte denna dramatik för att det inte längre är här hemma som den stora världens stridigheter äger rum. Det är inte mot Riksmötet i Stockholm som omvärldens ögon riktas, utan Fjärran Östern.
Kina går i dagarna om USA som världens näst största ekonomi, endast slagna av EU. Mittens rike har efter några decennier med västerländsk marknadsekonomi återfått sin plats i solen. Politbyrån i Beijing korkar upp champagnen och skålar mot porträttet av Mao Zedong. Det här gjorde vi fint, gamle kamrat! Men det bubblande vinet lämnar en beska som stannar i gommen – det förbannande Hongkong.
Tiotusentals demonstranter, mestadels studenter, ockuperar regeringskvarteren i den forna brittiska kolonin. Demonstrationerna har fått namnet paraplyrevolutionen, med anledning av den sköldmur av paraplyer demonstranterna använder för att mota bort myndigheternas pepparsprejsbombardemang.
För att förstå demonstranternas mål, måste man förstå Hongkong. Sedan regionen åter blev i kinesisk ägo 1997, har principen varit ”ett land under två system”. Det innebär att Hongkongs medborgare åtnjuter politiska fri- och rättigheter som annars inte hör hemma i det kommunistiska Kina. Det var en förutsättning för det brittiska överlämnandet och överenskommelsen med de kinesiska myndigheterna varar till 2047.
En mer specifik del av överenskommelsen är att regionen för första gången ska få välja sin regeringschef. Närmare bestämt i fria och demokratiska val som hålls 2017. Dilemmat är bara att kommunistpartiet ändrat sig hastigt. Från fria val ska politbyrån på förhand välja ut kandidater som Hongkongkineserna sedan får ta ställning till. Det är övertrampet som slutligen fått bägaren att rinna över för regionens demokratiförespråkare.
Hongkongs regeringschef Leung Chun-ying har krävt att demonstranterna lämnar de ockuperade kvarteren. Av demonstranterna betraktas han dock som en marionett trogen Beijing. Chun-ying möts alltså av döva öron och där ordens makt tar slut tar nävarna vid. Kravallpoliser har försökt att storma området, men har motats tillbaka av den växande skaran demonstranter, med ett 40-tal skadade och 150 arresterade som följd. De kan dock snart vara tillbaka och många befarar att världen bevittnar upprinnelsen till en massaker liknande den på Himmelska fridens torg 1989.
Om ödet blir så grymt återstår att se, så snart som på onsdag. Då går den tidsfrist demonstranterna givit regeringen ut. Onsdag råkar även vara Kinas nationaldag – en dag då politbyrån inte tänker se sig förödmjukad. Få saker talar alltså för att någon sida ger sig utan strid. Klart är att Hongkongkinesernas kamp för demokrati är verklig och måste stöttas, vilket är mer än vad man kan säga om den krystade demokratidramatiken i riksdagen.