När kommunens Bo Karlsson (SD) reste till Sverigedemokraternas landsdagar som hölls i helgen, bar han med sig två motioner. En till synes harmlös om stänkskydd på bilar, en inte fullt så harmlös med målet att ge staten rätt att upplösa medborgarskapet för den som bedriver mot riket fientlig verksamhet. På sätt och vis lyckas de två vitt skilda motionsämnena sammanfatta svårigheterna med att definiera detta uppstickarparti om vilket alla har en åsikt, men vars ideologiska tillhörighet få kan sätta fingret på.
Att man allt som oftast misslyckas med att placera Sverigedemokraterna i ett fack är knappast något som partiledningen sörjer. Särskilt eftersom de själva menar att partiet, liksom de flesta av historiens många missnöjesrörelser, inte hör hemma i den klassiska höger-vänster skalan. I stället betraktar partiet sig självt som ett pragmatiskt mittenparti ¬ vilket knappast är konstigt ¬ för var annars skulle en politisk rörelse som gör anspråk på regeringsmakten vilja befinna sig?
Mittenparti säger dock ingenting om partiets ideologi. Klart är dock att partiledningen önskar att medlemmarna kallar sig för socialkonservativa, vilket för tankarna högeröver. Samtidigt osar partiets retorik av vänsterpräglad folkhemsnostalgi och Jimmie Åkessons självbiografi Satis Polito (Asp & Lycka 2013) innehåller bland annat ett fiktivt förord av den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson. Lägger man därtill den kontroversiella integrationspolitiken och den ändlösa katalogen av främlingsfientliga utgjutelser från partimedlemmar, skönjer många partiets grumliga ursprung i rasistiska rörelser som Bevara Sverige Svenskt.
Därför är rapporten ”Folkhemspopulismen i praktiken – om Sverigedemokraternas arbetsmarknads-, skatte- och välfärdspolitik” (Timbro 2013) en mycket välkommen läsning för den kunskapstörstande. Rapportförfattaren Eva Cooper har som titeln antyder undersökt Sverigedemokraternas politik, bortom integrationsfrågorna, som annars är partiets obestridliga signum.
Under granskningen framträder föga förvånande konturerna av ett förvirrat parti. Arbetsmarknadspolitiken delar man i stora drag med LO, skattepolitiken tycks mest handla om hur man kan utnyttja sin vågmästarroll i riksdagen och den enda politik som inte tycks kopierad från andra partier, är integrationspolitiken.
Rapporten erbjuder på det hela taget en mängd stoff till den som önskar möta sverigedemokrater i debatter om annat än integration. Dilemmat är dock att partiet troligen har allt att vinna på att vara litet lagom förvirrat. Då kan det vara lagom gråsossigt för att locka missnöjda LO-väljare, lagom konservativt för att locka förnyelsetrötta moderater och lagom främlingsfientligt för att bevara sina sympatisörer från förr. Då blir man på det hela taget litet lagom missnöjd och kanske är det just missnöjet som är den förenande faktorn för den brokiga skaran medlemmar och så mycket mer går än så länge inte att säga om sverigedemokratisk ideologi.
Vad som däremot kan sägas är att så länge landsdagarnas ordinarie ombud, likt Bo Karlsson, förespråkar staten rätten att avkräva en människa sitt medborgarskap, befinner sig missnöjespopulismen fjärran från mittens rike – vilket med all sannolikhet är orsaken till varför motionen avslogs.