Det var efter söndagens sändning av SR:s debattsatsning P1-Debatt, som veckans stora munhuggeri om strukturell rasism tog vid. Den borgerliga samhällsdebattören, juristen och tidigare VT-kolumnisten Alice Teodorescu menade under programmets gång att det finns diskriminering i samhället, men att man inte bara kan prata om den i termer av strukturer – något som fick moderatorn Alexandra Pascalidou att ifrågasätta om Teodorescu verkligen kan yttra sig i frågan, eftersom hon är en vit, vacker akademiker. Pascalidou har i efterhand kritiserats kraftigt för sin partiska insats som moderator och efterdyningarna av debatten har lett till en diskussion om den strukturella rasismens problem, men vad innebär den?
På senare tid har teorierna om strukturell rasism fått ett stort inflytande på samhällsdebatten, inte minst bland vänsterdebattörer. Teoribildningen bygger i korta drag på att regler, normer och institutioner är utformade på ett sådant vis att de hämmar etniska minoriteters möjligheter att verka i samhället på samma villkor som majoriteten. Denna majoritet består i förespråkarnas ögon av en vit medelklass som inte kan se eller förstå diskrimineringen av minoriteter, eftersom de inte utsätts för den. Därför kan åsikter från en debattör tillhörandes den etniska majoriteten i en diskussion om diskriminering inte värderas lika högt som de komna från den etniska minoriteten.
Att resonemanget väcker en hel del kritik behöver man knappast gissa sig till. Belackarna menar att teorier om strukturer ofrånkomligen leder till att människor kategoriseras efter deras kön eller etnicitet – vare sig de vill eller inte – utan att man tar hänsyn till enskilda individers erfarenheter, värdegrund och meriter. Genom att fixera sig så mycket vid etnicitet – vilket Teodorescu och många andra poängterat – gör vänsterns antirasister gemensam sak med landets rasister, eftersom man återetablerar rasbegreppet i samhället och samtidigt ger rastillhörighet ett reellt värde i den pågående debatten.
Det senare är inte utan betydelse och nog är det oroande att vänstern så obekymrat välkomnat rasdiskussionen. Inte bara för att resonemangen är bräckliga utan också för att det öppnar slussportarna för allsköns stöveltrampsrörelser. För om etniska västerlänningar inte har något att tillägga i en debatt om rasism, vad hindrar då en nazist från att argumentera för att en utomeuropés åsikter ska värderas mindre i andra debatter? Det blir uppenbart varför teorierna bränner fler broar än vad de bygger.
Att vända strukturella teorier ryggen är inte detsamma som att förneka förekomsten av diskriminering mot enskilda individer. Tvärt om finns otaliga exempel där människor felbehandlats på grund av sitt kön eller sin etnicitet. Slutligen är dock diskriminering en fråga om värderingar och hur man bemöter sina medmänniskor. Sådant ändrar man knappast på genom att tillföra fler paragrafer i lagboken eller att införa politiska styrmedel som kvotering.
Därför är det svårt att se vad de strukturella teorierna tillför samhällsdebatten annat än att sätta färg mot färg, kön mot kön eller klass mot klass, vilket onekligen känns fjärran från kampen för ökad tolerans.