”Var välkommen kära du till Carl Larsson och hans fru” är den hälsning som besökarna möter i farstun till Lilla Hyttnäs gård, beläget i sommarparadisiska Sundborn.
Det är konstnärsfamiljen Larssons hem, som med sitt säregna virrvarr av gustavianska och allmogebetonade möblemang är välbekanta miljöer för så gott som varenda nordbo, vare sig man varit där eller inte.
Knappast är det särskilt konstigt att platsen är bekant eftersom hemmet, såsom det inretts med Karin Larssons stilbildande mönster och inredningar och sedan idylliskt skildrats i Carl Larssons målerier, förkroppsligar en nationalromantisk föreställning om det svenska. Familjens konst är fortfarande omåttligt populär bland gemene man och gör sig påmind i allt från den kollektiva självbilden till IKEA-sortimentet. Familjen Larsson kan på så vis sägas vara några av de mest ”folkliga” karaktärerna från det förra sekelskiftets högkulturella guldålder, vilket föranlett Nationalmuseum att i skrivandets stund tillägna familjen en särskild utställning.
Lika förklarligt är att en familj som blivit så starkt förknippad med nationalromantik, under sin levnadstid kom att röra sig från radikalt frisinnade till mer konservativa och nationalistiska kretsar. Samtidigt var deras konst i hög grad föraktad av sin samtids konservativa. Ledda av profiler som Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén, vilken även var en av August Strindbergs främsta fiender, kom framför allt Carl Larssons verksamhet att stundom motarbetas i offentligheten.
En av orsakerna var att konsten var högst okonventionell, modern och i många fall banbrytande, men kanske också för att den mitt i all sin svenskhet var alldeles för osvensk för den dåtida samtidssmaken. Faktum är att konstnärsparet kom att hämta det mesta av sin inspiration från utlandet. Som anhängare av ”Arts & Crafts”-rörelsen ansåg de att industrialismens massproducerade inredningsstilar fråntog världen sin mångfald och för att motverka denna likriktning, lät de sig påverkas av traditionella konsthantverk från världens alla hörn. De fick dessutom stora delar av sin konstnärliga skolning i Frankrike, genomförde regelbundna inspirationsresor på kontinenten och Carl Larsson betraktade med sitt akvarellhantverk Japan som ett ”konstnärligt fädernesland”.
De var i den meningen kosmopoliter såtillvida att de inte föraktade omvärlden utan välkomnade den såväl in i sitt hem som i sina konstnärskap.
Mitt i familjens paradoxala levnadsöde mellan det banbrytande och det bevarande, det nationella och det internationella, finner man en hel del tillämpbara lärdomar för vår egen samtid.
Mer än något annat, lär oss familjen Larsson att värnandet av det nationella inte behöver betyda att man isolerar sig från omvärlden. Likt decennierna kring det förra sekelskiftet, befinner sig vår värld i intensiv förändring genom globaliseringen och den europeiska kontinentens försvagning. Med den uppstår behovet av sammanhang och nationalismen vaknar åter till liv på kontinenten, vare sig man vill eller inte.
Som bekant kan nationalismen vara såväl välvillig som illvillig till sin natur. Dess mindre smickrande sidor känner vi igen från kontinentens stöveltrampsrörelser som ofta bygger sin världsföreställning på idéer om den egna kulturens överlägsenhet jämte andra, eller åtminstone att den egna kulturen står hotad av inre eller yttre fiender. Det är rörelser som växer och troligen kommer de att få ett allt större grepp om kontinenten om de etablerade partierna inte lär sig att fånga behovet av nationell gemenskap och på ett naturligt sätt sammanbinder den med det öppna samhällets principer. För trots allt kan värnandet av det nationella föra med sig mycket gott, som stark samhällsgemenskap och framåtanda, vilket banar vägen för ett tryggt samhälle som inte räds globaliseringens möjligheter.
Vidare bör man vara noga med att internationella influenser inte bara haft betydelse för den larssonska konsten, utan för högkulturen i största allmänhet. Vare sig man talar om August Strindberg eller Selma Lagerlöf har utländska influenser varit själva förutsättningen för skapandet av den sorts kultur som missnöjespopulismen ofta lyfter som det särskilt ursvenska. Att vilja stänga gränser för att skydda något kulturellt är alltså ganska så obildat, trångsynt och kontraproduktivt.
Därför bör den som önskar en ny kulturell guldålder för våra nordliga avkrokar, i stället ta del av familjen Larssons lärdomar och hälsa nya influenser med ett: ”Var välkommen, kära du”.