Resultatet presenterades övergripande vid ett seminarium i Visby i början av Almedalsveckan. Mycket kortfattat visar den att medlemmarna anser att kyrkan inte ska ge sig in i politiska stridsfrågor utan fördjupa sitt arbete med socialt utsatta. "Brutalt uttryckt förväntas kyrkan syssla med människor det är synd om", sammanfattade ledaren i Kyrkans Tidning saken i förra veckan. Det är svårt att tolka resultatet som något annat än som en reaktion på något vi alltför länge blivit vana vid att tvingas förhålla oss till.
Under lång tid har det märkts en vänstersväng och ett politiserande av den forna statskyrkan - åtminstone från det kyrkliga toppgarnityret. Inte minst Stockholmsbiskopen och socialdemokraten Eva Brunnes diverse ställningstaganden i intervjuer, kommentarer och språkbruk visar på det.
Brunne ingick i den panel som i domkyrkan i Visby i början av veckan diskuterade undersökningens resultat. Det var inte särskilt förvånande att tre av den fyra personer starka panelen kunde placeras in till vänster på den politiska skalan. Den fjärde var snarare objektiv än höger och dessutom forskare.
Inte heller förvånade Stockholmsbiskopens resonemang och rättfärdigande av det så kallade påskupproret mot regeringens förändring av sjukförsäkringen, en protest som på något vis måste ställas i en särklass av exempel på vänsterdragningen i delar av det kyrkliga Sverige. Och det här finns också utanför Svenska kyrkan - många av landets frikyrkliga organisationer fanns också med bakom detta påskuppror och dess utformning.
Det är naturligtvis intressant att höra aktiva i kyrkor kommentera hur de ser på samspelet mellan kyrka och politik. Allt mer sällan syns dock representanter för mer traditionellt kyrkliga värderingar i offentliga sammanhang.
Var finns de som står i oppositionen mot biskop Brunnes vänsterhållning? Var finns alla de människor i kyrkan - präster såväl som lekmän - som inte delar den partipolitiserade riktningen som blir allt mer rådande? När trädde senast en tydlig förespråkare för mindre partipolitik och mer evangelium och mission i svensk kristenhet fram i riksmedia - utan att därefter direkt utmålas som en reaktionär bakåtsträvare med alla där tillhörande epitet? Det talas om öppenhet och högt i tak, men varför så ofta, som i panelen i Visby domkyrka, finns ingen kyrklig representant något annat än topparnas vänsterkör?
Det finns ett ställningstagande i den kristna tron - givetvis. Men Jesus var varken socialist, liberal eller konservativ. Det går inte att placera in kristendomen politiskt. Genom historien har många gjort anspråk på att försöka göra det. Borde inte dagens vänsterpredikanter lära av det och i stället fokusera på annat, på det som binder samman den kristna kyrkan?
Kyrkorna i Sverige har mer att vinna på att fokusera mission och evangelium än att bli en tummelplats för vänsterpolitik.