I gårdagens Aftonbladet presenterades United Minds senaste siffror: 3,3 stod det intill den kristdemokratiska vitsippan. Det är inget vidare resultat och utan tvekan har Kristdemokraterna opinionsmässig motvind.
Diskussionen om kristdemokratisk förnyelse är både spännande och jämmerlig. Den är spännande när människor tror på idéer och står upp för dem, omprövar och vill utveckla partiets särart och profil. Jämmerlig är den när KD-politiker - detsamma gäller givetvis även partiföreträdare i andra partier som gör likadant - vill dra sin idéburna organisation till att allt mer likna de andra. Alla vill till himmelen (läs mitten) men få vill ju dö, för att travestera Timbuktus låt. Kanske är det i ett kort perspektiv gynnsamt, men frågan är om det vitaliserar politiken och idédebatten i det långa loppet.
Det var nog både en och annan läsare av VT och Barometern som satte morgonkaffet i halsen när de tog del av de tre kristdemokraterna Chatrine Pålsson Ahlgrens, Monica Bengtssons och Gudrun Brunegårds debattartikel i början av månaden. I denna framgår det med all önskvärd tydlighet att de, som ungmoderaten Axel Werin konstaterade i en minst sagt konfrontativ debattartikel i gårdagens Barometern, bekände mycket tydligt färg att föräldraförsäkringen borde vara statligt styrd". Och som Uppsalas kristdemokratiska kommunalråd Ebba Busch något tillspetsat uttryckte saken i en tidigare debattartikel i ämnet att de "i inlägget kapitulerat för en radikalfeministisk verklighetsbild".
Det underliga i kråksången är att de tre KD-kvinnorna inte tycks inse vad de gjort när de i ena meningen försvarar tron och tilliten till familjerna och i andra meningen överlåter åt storebror staten att ta hand om familjelivet. Men faktum är att de signalerar att de är beredda att ge upp några av paradfrågorna: valfriheten i familjepolitiken och tilltron samhällets fundament - familjen.
Målet med familjepolitiken borde vara att ge familjerna makt och valfrihet. Dilemmat med valfrihet är att individer och föräldrar kan välja "fel". För politiker gäller det då att acceptera "felvalen" trots att staplar i statistik inte blir som dessa hoppats. Valfrihetens poäng är inte jämställdhet utan tilltron till enskildas och gemensamma val.
Hittills har KD:s syn varit ett sunt inslag i ett allt för lagstiftningsivrande socialliberalt och socialdemokratiskt töcken. Ur det perspektivet reses frågetecken - finns det nu skäl att vara orolig över att också KD ska acceptera ökad politikerstyrning i sängkammare och kök?
Svensk politik behöver inte ytterligare ett socialliberalt parti. Däremot vore det spännande med ett kristdemokratiskt som vågar utmana liberalerna med begrepp som exempelvis valfrihet och familj.