Om någon skulle få för sig att ställa en tjustbo frågan om när socialismen förlorade sin ställning i Sverige, skulle ett inte alldeles dumt svar vara den fjärde oktober 1983. Dessutom skulle denne tjustbo kunna räta på ryggen och stolt tillägga den pikanta lilla detalj att smålänningarna spelade en alldeles avgörande roll, i det som kom att leda till dess fall.
I fredags var det nämligen 30 år sedan som de väldiga löntagarfondsdemonstrationerna ägde rum på Stockholms gator.
Löntagarfonderna har beskrivits som det sista stora försöket att införa socialism i Sverige och det är knappast utan grund. De var en produkt av 1970-talets kraftiga radikalisering av svensk vänster och dess konstruktörer verkade bakom LO-borgens tjocka väggar, med chefsekonom Rudolf Meidner som byggherre. Fonderna togs motvilligt upp av den socialdemokratiska regeringen Palme (dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt var lustigt nog en av dess passiva motståndare) under sommaren 1983, efter påtryckningar från vänsterfalangerna inom det egna partiet.
Vad innebar då denna påstått fördärvliga reform och sista stora försök till socialistisk samhällsomvandling?
Genom att låta stora delar av vinsterna i landets företag gå till kollektiva löntagarfonder vars styrelser kontrollerades av facken, skulle löntagarnas (det vill säga fackens) maktställning gentemot näringslivet stärkas avsevärt. Vinsten skulle tas ut i form av ägarandelar och på sikt skulle fonderna äga över hälften av aktierna i landets alla storföretag, vilket mer eller mindre skulle leda till det privata näringslivets upplösande, med företagsflykt, massarbetslöshet och recession som följd. Förvisso lyckades den socialdemokratiska regeringen urvattna det ursprungliga förslaget inför dess införande, men likväl var det en reform som skulle komma att hota hela det svenska näringslivet i grunden.
Förestående hot till trots, var det politiska motståndet under denna period långt ifrån givet. Även de borgerliga partierna influerades av det radikala samhällsklimatet. Särskilt landets folkpartister som menade att löntagarfonderna kunde vara gynnsamma, bara man hittade en vettig form för dem.
Alla inom borgerligheten var dock inte lika övertygade. I moderata led sjöd missnöjet och den tidigare partiledaren Gösta Bohman lierade sig med Svenska arbetsgivareföreningens ordförande Curt Nicolin, för att tillsammans bilda motstånd. De var dock i behov av bundsförvanter och sådana skulle man också finna, närmare bestämt i de småländska skogarna.
I Nässjö hade företagsledaren Gunnar Randholm samlat kritiska röster och i sann bondeupprorisk anda manade de allmänheten att ansluta sig till motståndsrörelsen. Svenskarna hörsammade budet och närmare 100 000 människor slöt den fjärde oktober upp på huvudstadens gator för att marschera mot riksdagshuset – den största demonstrationen i svensk historia. En långt ifrån obetydlig del av denna oöverblickbara skara var tillresta smålänningar; företagare, familjefäder och frihetsvänner som alla kommit för att visa sitt stöd för näringslivet, men inte desto mindre sitt missnöje mot socialdemokratin.
Manifestationen kom att skaka den socialdemokratiska regeringen. Statsminister Olof Palme inbjöd de demonstrerande för samtal – de kom dock att tacka nej till inviten med hänvisning till att det inte fanns utrymme för diskussion i frågan om löntagarfonderna. Även om fonderna kom att införas året därpå, har nekandet i efterhand beskrivits som något av ett självförtroendets gnista för såväl borgerligheten som det svenska näringslivet och skulle få avgörande efterklang för skeendet under de kommande åren.
Efter turerna kring löntagarfonderna var socialdemokratin skärrad och skulle blotta decenniet senare få lämna över makten till Carl Bildt och den borgerliga koalitionen 1991. Med den borgerliga regeringen kom löntagarfonderna att skrotas och med dem följde även sovjetimperiet och den en gång så bergfasta järnridån på kontinenten.
Demonstrationerna den fjärde oktober visar att den nordiska traditionen av frihet, självständighet och företagsamhet var långt mer rotade kardinaldygder som var viktigare att värna för svenskarna än folkhemssocialismens ideologiska experimenterande. Inte minst var den saken gällande i de småländska skogarna där upproret hade sin grund och några av sina främsta ledargestalter. Svenskarna har dessa upprorsmän att tacka för att löntagarfonderna kom att bli slutet och inte början för en sann socialistisk samhällsomvandling. Därför finns all anledning att låta den fjärde oktober bli en högtidsdag då man snarare än kanelbullar, påminner sig om det stora bondeupproret då smålänningarna räddade landet från socialismen.