Tyskland anslöt sig i och med detta till den samling av nio länder, där bland annat Sverige och Storbritannien ingår, som motsätter unionens ambition att blanda sig i medlemsländernas närings- och jämställdhetspolitik. Redings förslag kan bäst beskrivas som en produkt av hennes tid vid kommissionen som ofta kantats av krav på ökad jämställdhet inom näringslivet. En i grunden god ambition som kommit på kant när det översattes till politik.
Det hela går ut på att om vad Reding benämner som "det underrepresenterade könet" inte utgör 40 procent av styrelseposterna senast 2020, ska medlemsländerna få se på andra bullar.
Enligt förslaget skulle samtliga företag med över 250 anställda och cirka: 500 miljoner kronor i omsättning drabbas av det nya regelverket. Varför Reding valt just de siffrorna är inte heller det helt begripligt. Möjligen framkallade de en god magkänsla. Nu hade det inte drabbat så vidare värst många företag i Tjustbygden men frågan är såväl principiellt som realpolitiskt viktig för alla medborgare i unionen.
Dels är det en fråga om nationell självständighet. För nog tillåts man undra om det verkligen är kommissionens uppgift att besluta om hur medlemstaterna bedriver sin jämställdhetspolitik. Men det är även en fråga om grundläggande människosyn. Om ambitionen är ett mer jämställt näringsliv så torde man i första hand arbeta med kulturella förhållanden snarare än något annat. Det är trots allt människors kulturella förställningsvärld, värderingar och normer som skapar ramarna för den politik man kan levandegöra. Därför skulle ett förslag som kvoterar in kvinnor i bolagsstyrelser bara ge manschauvinister vatten på sin kvarn. Mest eftersom kvinnor, inte på merit utan av könstillhörighet, skulle kastas in i den fördomspyrande lejonkulan. Något som knappast lär kännas värdigt för en människa i karriären. Bakom detta resonemang kan förvisso hävdas att kvinnors omedelbara representation i styrelserummet skulle bryta rådande fördomsklimat. Det är en möjlig men långt ifrån självklar effekt. Då är man dessutom tillbaka vid frågan om det verkligen är unionens roll att reglera medlemsländernas närings- och jämställdhetspolitik.
Alltså torde det bästa förslaget vara att koncentrera sig på den typen av reformer som ger medlemsländernas medborgare goda verktyg för att genom flit och merit slå sig fram genom den europeiska arbetsmarknaden. Det är den verkliga vägen mot att ge näringslivets kvinnor samma kulturella erkännande som sina manliga kollegor. Kanske är det något som redan håller på att förändras. Ser man till exempel på svenska skolresultat, tillåts man nog påstå att det snarare är en fråga om tid än bristfälliga regelverk innan vi har, om inte fler, så åtminstone likvärdigt många kvinnor som män i de europeiska bolagsstyrelserna.
Samma dag som Tyskland anslöt sig till kvoteringsmotståndarna meddelade EU att man saknar över 50 miljarder kronor för att täcka årets utgifter. En förlust som ska inhämtas genom ökade medlemsavgifter. Ett ödmjukt sparförslag är att i stället arbeta för sådant som EU förlänats sitt fredspris - till exempel frihandel eller fredsbevarande. Resten borde man lämna åt medlemsländerna. Inte bara för självständighetens skull, utan också för att Tjustbygdens så välbehövliga skattekronor spenderas bättre hemmavid.