Hur framtiden kommer att bli är det svårt att sia om. Ett vanligt inslag i mer eller ofta mindre kvalitativ science fiction från förr var de uniforma dräkterna. Vita eller folieliknande overaller i en form eller annan. Det var raka motsatsen till ”det vore väl tråkigt om alla var likadana”.
Det är ett uttryck som många har fått höra i någon form under sin uppväxt, och det är sant. Det vore fruktansvärt tråkigt om allt och alla var likadana. Om allting var perfekt. En värld där allt är strömlinjeformat för minsta möjliga motstånd. Inga fel eller brister som stör, inget som sticker ut eller är ineffektivt. En är alla, alla är en.
Trots att få skulle vilja leva i ett sådant samhälle vekar vi ändå ta steg i den riktningen hela tiden. Det är inte avsiktligt, men vad gör det? Politikers ansvar stannar inte vid försumlighet och vägen till helvetet är kantad av goda avsikter.
När utbildningsminister Jan Björklund (FP) presenterade nyheten att riksinternaten ska bort riktigt lös han av stolthet. Det var bra, förkunnade han, inte bara för jämställdheten och rikets elever utan också för skolorna.
Man kan tycka vad man vill om riksinternaten. Det står en fritt att tycka att de är till för en privilegierad elit om man är sålunda disponerad. Men vad man än har haft att invända mot dem har man inte kunnat påstå att de är ett angeläget problem. Det finns tre stycken i hela landet.
Undersökningar visar att eleverna som studerar vid dessa skolor upplever sin skolgång som tryggare än i riket i stort. Har det funnits problem? Javisst. Har de berott på att skolorna var riksinternat? Inte det minsta.
Ändå är de snart borta. Kanske blir landet lite mer perfekt, men snart är det bara kaffe och monarkin som står mellan Sverige och sci-fi-dystopin. Det är nästan ett under att vi har kvar någotdera.
Människan är inte en perfekt varelse utan är behäftad med fel och brister. Att sträva efter att vara en bättre människa än vi behöver vara, än vad vi ibland vill vara, är en dygd. Men vi kommer aldrig att bli perfekta och tur är det. Våra skavanker formar oss i lika stor utsträckning som våra förtjänster. Våra mindre imperfektioner är i själva verket snarare kännetecken än något att vara ledsen över.
Detsamma gäller samhället i stort. Ett samhälle är mer än människorna det består av men det som gör samhället värdefullt är just människorna. Värdet av de små bristerna gäller därför även på en större skala. En hetsjakt på skönhetsfläckar vars effekter egentligen är högst försumbara leder bara till konformism och identitetsbrist.
Riksinternaten är bara ett exempel i mängden. Kassaregisterkravets utökning, som kom till för att inte ge permanenta torghandlare orättvisa fördelar gentemot butiksinnehavarna men som istället håller på att ta död på Sveriges knallar, är ett annat.
Syftet med dessa reformer har aldrig varit att uppnå sådana konformistiska, oförlåtande effekter. Men det spelar ingen roll. De lär få fortsätta att göra Sverige lite mer perfekt. Lite mer lika. Lite tråkigare.