Detta genom mikrobloggen Twitter där man med etthundrafyrtio tecken tillåts tala ut och dela med sig av sina reflektioner till alla de som valt att följa ens skriverier. Detta är ett allt mer vanligt fenomen som den senaste tiden tagit sig hela vägen ner från opinionsbildningens finrum, till våra vardagsrum.
Vi lever i de sociala mediernas tidevarv. Verktyg som Facebook och Twitter möjliggör för vanliga människor att ställa företag mot väggen och, åtminstone i teorin, kommunicera direkt med sina folkvalda. Detta har på många vis stärkt medborgarens röst och har dessutom skänkt en mängd nya instrument som verkar i konsumentmaktens tjänst. Däremot är bruket av sociala medier knappast oproblematiskt. Det finns till och med skäl att hävda det vara ett hot mot det demokratiska samtalet.
Detta är förstås ett inte helt okontroversiellt påstående och kräver sin förklaring. För precis som skildrats ovan beskrivs de sociala medierna ofta som något som stärkt demokratin och det ligger mycket i den saken. Problemet är inte att sociala medier existerar. Inte heller att de rört om ordningen för vem som tillåts ta ton på den mediala scenen. Sådana baksträverier skulle innebära att man blundar för dess förtjänster. Snarare handlar det om hur våra folkvalda vårdar det demokratiska samtalet när de använder sig av den nya tidens medier.
Demokrati är ett på alla sätt kostsamt styrelseskick och tid är den valuta som gör den möjlig. Den har byggts på det goda samtalet mellan människor med meningsskiljaktigheter. Tillsammans eftersträvar dess deltagare kärnfulla kompromisser och sådant tar i regel tid.
Därför är det problematiskt när allt fler av våra folkvalda så gott som enbart kommunicerar genom sociala medier. Särskilt av den sort som bara tillåter ett fåtal meningar åt gången. Sådant inbjuder knappast till någon tidskrävande dialog. Snarare till skjutjärnsdebatt och den värsta sortens floskler. Det blir enklare att möta sin meningsmotståndare med något fyndigt, snarare än att ge sig in i krävande samtal utan givna slutsatser. Dessutom är de sociala mediernas forum inte alltid så öppna som de utger sig för att vara. Twitterdebatternas stornamn umgås inte sällan med varandra och det är fortfarande lätt att låta åsikter från den som saknar namn och rang passera förbi. Men det främsta problemet är och förblir att sociala medier banar vägen för att man inte ger det goda samtalet den tid som krävs för en välmående demokrati. Något som riskerar att nästa generations politiker blir sämre rustade demokrater. Det borde oroa alla, från riksdagsledamöter till alldeles vanliga västervikare.