Socialdemokrati har varit synonymt med svenskt samhällsliv i decennier. Under de senaste åren har den S-märkta kolossen vacklat. Socialdemokratin i Sverige genomgår en djup kris, liksom Socialdemokratin i resten av Europa. Krisen är i grunden ingen ledarkris, utan en ideologisk och politisk sådan.
På den svenska politiska scenen är dock Juholts avgång ett bevis på att han inte var lämplig som S-ledare, dessutom är hans avgång ett bevis på en politisk kris. Men inte nog med det - avgången är också ett bevis på att Socialdemokraterna börjar fjärma sig från rollen som ett parti i en klass för sig själv och allt mer börjar bli ett parti som alla andra.
Ryktena och läckorna som under torsdagen, fredagen och lördagsförmiddagen pyste ut från det "mäktiga" verkställande utskottet visade sig stämma. Omedelbar avgång var Juholts besked. Naturligtvis buade de av Oskarshamns socialdemokrater som anslutit till mötet - det hördes ljudligt, nejropen lika så. Stödet på hemmaplan är starkt - det var inte länge sedan som S-distriktet gjorde ett uttalande till stöd för sin kamrat.
Det finns socialdemokrater som säger att han aldrig fick en ärlig chans. Det är givetvis helt fel. Som partiledare fick han chans på chans, efter debacle efter debacle. När det verkställande utskottet samlades för några månader sedan, efter lägenhetsaffären, fick han en uttalad chans att verkligen visa vad han gick för. Den chansen tog han, men misslyckades. Andra socialdemokrater skyller avgången på att media har granskat Juholt för hårt. Det finns givetvis ageranden i samband med lägenhetsaffären i vilka drevjournalistiken förtjänar kritik. Men i övrigt har Socialdemokraterna granskats som det stora oppositionsparti de är och vill vara. Att vara partiledare för Socialdemokraterna är ingen lek, det är inget uppdrag för vilka duvungar som helst. Att vara partiledare för Socialdemokratin handlar om att kunna axla manteln som statsminister - om oppositionspartierna skulle göra ett bra val 2014. Då måste det finnas en tydlig politisk linje, en oppositionsretorik som grundar sig i politiska förslag, på faktabaserad retorik och som dessutom kan vinna fler väljares förtroende. Att Håkan Juholt tvingades gå handlar mycket om att just dessa kriterier inte uppfylldes. Juholt är säkert en hyvens karl och en bra riksdagsledamot och det skulle inte förvåna om han återkommer som minister i en vänsterregering om majoritetsförhållandena ändras efter nästa val. Men en stark partiledare för Socialdemokraterna var han inte.
"Jag tänkte över en natt. Det var en underbar natt", sa Juholt i en kommentar då han presenterades som den enda partiledarkandidaten för ett knappt år sedan. Hans spontanitet var smittande och befriande. Men nog verkade hans uttalande såväl egendomligt som lättvindigt.
Många såg honom och hans entusiastiska retorik som svaret på Socialdemokraternas många problem. Men han var inte svaret på gåtan om hur S ska kunna bli ett verkligt relevant alternativ igen. En av hans stora brister var avsaknaden av erfarenhet inom den verkliga toppolitiken i vårt land - han saknade exempelvis ministererfarenhet. Sådan erfarenhet har alla tidigare socialdemokrater sedan Per Albin Hansson haft innan de blivit ledare för Sveriges genom tiderna mäktigaste parti. Per Albin Hansson var statsråd innan han blev partiets ledare, Tage Erlander var det innan han partiledare och detsamma har gällt för Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.
Att Håkan Juholt valde att avgå var ett klokt beslut - troligen för Socialdemokratin, men framförallt för svensk samhällsdebatt.
Nu tar en ny process vid, en process som ska vaska fram en ny partiledare. Det kan bli rejält uppslitande.
Låt oss dock hoppas att processen denna gång inte så starkt påminner om ett påveval eller ett maktskifte i Kreml på Sovjettiden, som den process gjorde som ledde fram till valet av Håkan Juholt.